Senaste inläggen

Av dolphin - 13 oktober 2011 20:54

Oj, vad trött jag är. Jag är som sagt inne i ett bakslag, som är det längsta och tuffaste sedan väggkraschen. Jag har haft på tok för många stressymtom, så nu har jag fått börja med mediciner igen. Jag som verkligen inte ville det, men insåg att jag inte har något val. Det positiva är att det inte är några beroendeframkallande läkemedel jag äter denna gången.

 Det är tufft att leva med ångest och tabletterna hjälper mig verkligen mot den. Det är jag oerhört tacksam för.

Jag har börjat att sova sämre också. Det är väldigt jobbigt. Natten till idag var jag vaken mellan kl 3.30 och 5.30 Det suger. Nu har sömnproblemen hållit på ett tag och oron för att inte kunna sova har infunnit sig. Det gör inte sömnen bättre precis.

Suck.

Av dolphin - 5 oktober 2011 18:08

Jag har fått ett bakslag och det känns som ett rent h****e. Jag har känt att det varit på gång, men trodde att jag hade kontroll på det. Sömnen har blivit urkass, yr, magont, hyperventilat, panikångestattacker mm. Det är sååå jobbigt.


Förra veckan fick jag gå hem från jobbet. Det började med att jag var otroligt yr. Jag gick in och lade mig en stund på soffan och trodde att jag hade ganska bra kontroll på det. Sedan kände jag ändå att jag mådde väldigt risigt och bestämde mig för att gå hem. Väl på hållplatsen escalerade yrseln, kände tryck över bröstet, pulsen skenade iväg mm mm. Jag funderade på att ringa efter en ambulans till mig själv, för jag var säker på att jag skulle ramla ihop och tuppa av. Detta skedde inte utan jag lyckades ta mig hem.


Jag blev hemma två dagar, men det hjälpte inte. Morgonen när jag skulle tillbaka till jobbet var fruktansvärd. Jag kämpade med att hålla tillbaka ytterligare en panikångestattack länge.


Sedan har jag kämpat på sedan förra veckan. Jag har hela tiden tänkt att jag borde ringa min läkare, men avstått och tänkt att jag borde klara mig. Igår insåg jag dock att jag behöver hjälp. Jag ringde min oerhört förstående husläkare, som skrev ut lite mediciner till mig mot ångest. Jag känner redan idag stor effekt av ena medicinen och det är oerhört skönt. Jag blir dock oerhört trött av den, men det är väl en biverkning man får ta. Suck.....

Av dolphin - 27 september 2011 11:20

Jag har varit ganska stressad ett längre tag nu och märkt av kroppens signaler väl. Det jag inte gjort är att jag valde att inte ta dem på tillräckligt stort allvar. Kroppen är dock smart. Om man inte lyssnar, så tar den i lite hårdare. Igår på jobbet fick jag en rejäl yrsel/ångestattack. Det var så illa att jag var tvungen att gå ifrån och lägga mig en stund. Jag hade svårt att häva attacken och att acceptera den. Efter ett tag samlade jag mig och gick ut till kollegorna, men fick ta tag i en bänk och sätta mig för att inte ramla. Jag insåg att jag inte kunde vara kvar. Det passade inte alls att jag gick hem, för det behövdes folk där, men jag kände att jag inte hade något val. Jag sade att jag blir hemma dagen efter också. När jag kom in och skrev det på whiteboard tavlan, tänkte jag att jag borde vara hemma två dagar och landa.


Nu är jag det. Jag blir så rädd av alla olika signaler, som kroppen skickar ut. Samtidigt blir jag arg på mig att jag inte kan hantera det. Det har känts som om det har gått så himla bra på jobbet och jag har tagit mycket ansvar och gjort mycket. Folk har kommit till mig om det är något, även om det inte är jag som är formellt ansvarig. Suck! Den här gamla rollen, som jag fallit in i. Jag borde ha lärt mig att jag inte orkar att ge så mycket av mig själv på jobbet.... Suck!


Nu tänkte jag i alla fall ta två dagar, när jag bryter mönstret och låter kollegorna ta ansvar för allt på jobbet. Jag tar fullt ansvar för min egen kropp och hälsa. Jag började dagen med en långpromenad. Sedan har jag gjort avslappningsövningar. Resten av dagen ska jag bara ta det lugnt och eventuellt gå en promenad till. Jag ska bara göra saker, som jag mår bra av. Jag borde ha gjort det här för länge sedan, men det är bättre nu än aldrig.



 


Av dolphin - 19 september 2011 21:19

Att falla tillbaka i gamla vanor är oerhört enkelt. Jag arbetar på samma arbetsplats, som när jag blev utbränd. Förut var jag högst ansvarig där, men nu är jag en vanligt anställd. Jag trivs oerhört bra med att ha fått möjlighet att kliva tillbaka ett steg.


 Jag är ändå en person, som tar oerhört stort ansvar för mitt jobb och mina arbetsuppgifter. Jag har blivit lite av den informelle ledaren på mitt jobb. De mesta förändringar och beslut går genom mig och jag är lite av en kunskapsbank. Det är många, som ställer olika typer av frågor till mig. Jag trivs alldeles ypperligt med att ha möjlighet att vara med och påverka och bestämma allt utan att ändå formellt behöva ha det yttersta ansvaret. Det är oerhört skönt.


Idag blev det annorlunda. Högste ansvarig blev sjuk och fick gå hem och hon lade över "rodret" på mig. Hon kommer säkert bara vara borta högst denna veckan, men ändå känns det lite jobbigt. Plötsligt måste jag bestämma och inte göra det bara för att jag vill. Jag är tillbaka till den roll jag hade när jag gick in i väggen och det triggar igång alldeles för mycket hos mig. Det är så många stressbeteenden, som kommer tillbaka. Varje arbetsmoment förknippar jag med så oerhört mycket saker. Det är så mycket känslor och jag blir alldeles både omskakad och förvånad att det kommer så mycket tillbaka på en gång.


Jag  har ikväll behövt påminna mig själv om att ta djupa andetag. Jag försöker att inte bli arg på mig själv utan bara acceptera läget, men det är lite jobbigt. Jag börjar till och med bli orolig inför natten om hur min sömn kommer bli. Den brukar fungera bra numera, men hela kroppen har verkligen blivit igångtriggad idag.


Jag vet att återfall är vanligt och det här är oerhört nyttigt för mig. Det visar också på att jag fortfarande är mycket mycket skörare än vad jag egentligen trodde. Dags att backa tillbaka ett steg. Imorgon ska jag dessutom ta och träna. Det är en bra motvikt till stress.


Var rädd om Dig!



Av dolphin - 29 augusti 2011 21:44

Jag håller just nu på att gå en internetbaserad kurs för att bygga upp självkänslan med hjälp av KBT. Jag har kommit en bit in i kursen och har hamnat i en fas, när jag blir ganska ledsen. Jag har med hjälp av övningar i kursen börjat inse vad mitt eget beteende gör med min självkänsla. Jag har hamnat i en ond cirkel, som det nu börjar bli dags att bryta.


Jag har insett att det mesta, som jag gör går ut på att söka bekräftelse hos andra att jag är ok. Jag har bara sett den kortsiktiga belöningen, när folk runt omkring mig berömmer mig för min duktighet eller mitt sätt att vara eller göra i olika situationer. Jag har stärkts genom deras kommentarer. Kortsiktigt.


Långsiktigt bryter det ner mig. Jag känner mig missnöjd med mig själv och varför jag agerade som jag gjorde.


Genom programmet har jag fått sätta upp risksituationer, när jag agerar utifrån den kortsiktiga belöningen utan att tänka på hur det blir långsiktigt. Jag har fått sätta upp stategier för hur jag ska hantera dessa risksituationer, för att inte hamna i mitt gamla invanda mönster.


Nu börjar en tuff, tuff resa när det är dags att försöka förändra det här beteendet. Jag måste, för min egen skull. Det är dags för mig att börja leva ett liv, där jag tycker att jag själv är bra som jag är. Det är dags att lära om att jag är värdefull för den jag är, inte för att jag får bekräftelse av andra.  Det är en tuff resa, men jag ska klara den. Jag måste det för min egen skull.


Du är också värdefull. Du är värdefull för att Du är Du. Var rädd om Dig!

Av dolphin - 4 augusti 2011 21:40

Jag har sedan min krasch i väggen försökt att jobba mycket med mig själv och analysera varför jag har blivit, som jag har blivit. Jag tyckte att jag haft en schyst barndom utan konstigheter, men har nu insett att det är helt annorlunda.


Jag blev för ett tag sedan medveten om att min mor hade en stor finger med i spelet om varför jag har blivit som jag har blivit. Nu i sommar har jag umgåtts mycket med henne och studerat hennes beteende och testat det. Det jag ser är ganska tragiskt.


Hon säger aldrig rakt ut vad hon vill. Hon ger hela tiden antydningar och pikar och nedvärderande kommentarer. Några exempel: Fotografering har blivit ett av mina stora intressen och det får mig att må väldigt bra. Vi är nu i en stuga tillsammans och jag fotograferade det vackra timmret i olika vinklar. Hon säger: "Vad fotade du nu?" Jag: Det där. ( och pekade). Hon: Fnyser och säger sarkastiskt "Det där."


Jag köpte idag en ny jacka, som jag mannekängade för henne. Hennes kommentar: "Ja, du räknar väl med att gå ner i vikt, för den är ju sååå tight".


Hon antyder saker hela tiden och när jag någon gång ifrågasatt det blir det bara ännu värre. Jag förstår ju att hon hållit på så här under hela min uppväxt och för att hävda mitt värde har jag känt att jag behövt prestera bra. För duktighet har alltid belönats i min familj. Det är lite tragiskt att inse, men känns ändå viktigt för att kunna gå vidare. Det är ju hon som tryckt min självkänsla i botten. Hon har självklart inte gjort det medvetet, men det har påverkat mig oerhört negativt.


Det är också svårt att inse att min mor, som för alla andra betraktas som oerhört snäll och omtänksam och rar att hon varit så här hela tiden inom familjen. Sorgligt men sant. Nu med den här insikten, tror jag att jag kommer att få lättare att acceptera att jag blivit som jag blivit och kunna gå vidare utifrån det.


Av dolphin - 20 juli 2011 22:58

Att känna lycka kan vara svårdefinerbart  och väldigt olika från person till person. Det var länge sedan jag kunnat säga att jag känner mig lycklig, men just idag kan jag säga att jag känner mig lycklig.

Vad är det som får mig att känna mig lycklig just nu då?

-Jag har det så oerhört bra.

- Hela min familj har semester och vi umgås hela dagarna.

-Jag har två fantastiska barn.

-Jag har många underbara vänner.

-Jag har möjlighet att åka på diverse olika semesteraktiviteter.

-Jag bor oerhört bra och fint.

-Jag får tillräckligt med egen tid.

-Jag har startat den svåra resan att förbättra min självkänsla och kommit till många insikter. Jag är långt ifrån framme, men resan är påbörjad. Det är något jag skjutit på länge, men nu eller aldrig!

-Jag hinner göra saker, som jag tycker är viktigt och roligt.

-Jag har tagit tag i min träning igen och varit på gymmet flera gånger.


Livet känns helt fantastiskt och det känns verkligen som om jag lever i en lyckobubbla. Låt den aldrig ta slut!


Hoppas att Du också njuter av livet! Kram


Av dolphin - 29 juni 2011 22:36

Detta är en ganska tung vecka, för två grannfamiljer som vi umgås med väldigt mycket ska flytta. Vi har barn i samma ålder och vi vuxna kommer oerhört bra överens. Jag vet att vi kommer att ha fortsatt kontakt, men det kommer inte att bli samma. Det blir inte lika naturliga möten, som när man bor i samma hus och har samma gård.


Idag går flyttlasset för en av familjerna. Igår umgicks vi på gården "en sista gång" innan deras flytt. Mamman i familjen valde att gå in ganska snabbt, för det är ett jobbigt avsked. Vi sade bara kort hej då, för att göra plågan kort. Pappan dröjde sig kvar länge och vi pratade länge och mycket. När det var dags att gå försökte jag göra det kort. Egentligen borde vi kramat om varandra, men det hade blivit för känslosvallande, så jag bara sade hej då och gick upp. Efteråt kändes inte avskedet riktigt rätt, även om jag vet att vi snart kommer att ses igen.


En stund senare fick jag ett sms från mamman. Hon behövde några grejer och vi möttes på gården. Då brast jag ut i tårar. Det blev såååå jobbigt. Jag gick upp i lägenheten igen och storbölade. Det kändes inte riktigt rätt att jag inte sagt ett riktigt hej då till pappan. Lite gnagande känsla....


Imorse när jag skulle gå till jobbet råkade han komma ut genom sin port precis när jag gick förbi. Det känns verkligen inte som det var någon slump. Känns som om någon högre makt hade ett finger med i spelet där. Han lade sin arm om mina axlar och höll kvar så. Jag lade min arm bakom hans rygg och handen vid hans sida. Vi gick så länge, länge och bara höll i varandra. Sån fantastisk fin känsla. Så djupt, så ärligt. Han gav mig en kram kind mot kind. Så himla fint blev det. Så otroligt rätt.


Han klev sedan på en buss och jag gick vidare dit jag skulle. Tänk vad häftigt att det kunde bli så bra i alla fall. Att jag fick säga ett riktigt hej då, även om vi snart kommer att ses igen. Jag har levt på det härliga ögonblicket i morse hela dagen. Det var magiskt på något sätt. Vår vänskap är så otroligt djup och ärlig. Så underbart att få ha sådana vänner!

Presentation


Här inne kommer ni att kunna läsa om livet efter en väggkrasch, om vägen tillbaka.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards