Detta är en ganska tung vecka, för två grannfamiljer som vi umgås med väldigt mycket ska flytta. Vi har barn i samma ålder och vi vuxna kommer oerhört bra överens. Jag vet att vi kommer att ha fortsatt kontakt, men det kommer inte att bli samma. Det blir inte lika naturliga möten, som när man bor i samma hus och har samma gård.

Idag går flyttlasset för en av familjerna. Igår umgicks vi på gården "en sista gång" innan deras flytt. Mamman i familjen valde att gå in ganska snabbt, för det är ett jobbigt avsked. Vi sade bara kort hej då, för att göra plågan kort. Pappan dröjde sig kvar länge och vi pratade länge och mycket. När det var dags att gå försökte jag göra det kort. Egentligen borde vi kramat om varandra, men det hade blivit för känslosvallande, så jag bara sade hej då och gick upp. Efteråt kändes inte avskedet riktigt rätt, även om jag vet att vi snart kommer att ses igen.

En stund senare fick jag ett sms från mamman. Hon behövde några grejer och vi möttes på gården. Då brast jag ut i tårar. Det blev såååå jobbigt. Jag gick upp i lägenheten igen och storbölade. Det kändes inte riktigt rätt att jag inte sagt ett riktigt hej då till pappan. Lite gnagande känsla....

Imorse när jag skulle gå till jobbet råkade han komma ut genom sin port precis när jag gick förbi. Det känns verkligen inte som det var någon slump. Känns som om någon högre makt hade ett finger med i spelet där. Han lade sin arm om mina axlar och höll kvar så. Jag lade min arm bakom hans rygg och handen vid hans sida. Vi gick så länge, länge och bara höll i varandra. Sån fantastisk fin känsla. Så djupt, så ärligt. Han gav mig en kram kind mot kind. Så himla fint blev det. Så otroligt rätt.

Han klev sedan på en buss och jag gick vidare dit jag skulle. Tänk vad häftigt att det kunde bli så bra i alla fall. Att jag fick säga ett riktigt hej då, även om vi snart kommer att ses igen. Jag har levt på det härliga ögonblicket i morse hela dagen. Det var magiskt på något sätt. Vår vänskap är så otroligt djup och ärlig. Så underbart att få ha sådana vänner!

Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Den här månaden har varit ganska crazy. Det har varit saker nästan hela tiden. Det är kalas, avslutningssamtal, drop-in fika, picknickar i diverse konstilationer, avslutningsmiddag m m. Ovanpå det har bägge barnen vid olika tillfällen haft feber. Dottern och jag kör kraftig pollenallergi och är ganska deckade av det. Dottern råkade dessutom ramla ner från en klätterställning och fläkte upp båda sina armar. Var sitt stort sår.

Jag försöker dessutom genomföra kursen för bättre självkänsla. Det går sådär. Det är otroligt svårt att ta tid för sig själv. Det är  väl egentligen då det är som viktigast att göra det, men det är svårt. En uppgift var att jobba med något speciellt. Jag tänkte att just egentiden var viktig. Jag gjorde upp ett schema för en vecka, där jag varje dag skrev upp en speciell tid och aktivitet, som var avsatt till bara mig. Gissa hur det har gått? Jag är inne på dag fyra på det schemat och inte lyckats en endaste dag..... Hur svårt ska det vara?

Jag ska försöka att vara snäll mot mig själv och inte se det som ett misslyckande utan som en lärdom. Jag måste försöka att prioritera mig själv ibland inte bara ta hänsyn till alla andra.  Jag kommer nog behöva ytterligare en vecka för att kunna genomföra den här uppgiften.

Lite av syftet med KBT är att bryta och ändra ett beteendemönster. Det är inte lätt att ändra på vare sig sina tankar eller agerande. Det kräver övning. Mycket övning. Dessutom tålamod. Det gäller att försöka att vara snäll mot sig själv. Det gagnar också omgivningen om jag får tid för mig själv. Då blir jag trevligare och gladare mot dem.

Mitt råd för idag är att  "Ge dig själv tid! "