Här satt jag många timmar när jag var sjukskriven och försökte att finna lugnet.

Då jag fått frågan  om historiken kring självaste väggkraschen kommer jag här att berätta lite hur det var då för ca 2,5 år sedan:

Det började med att jag var yr ganska många gånger under långa stunder varje dag. När jag gått med det ett bra tag, bestämde jag mig för att gå till läkaren. Det var oerhört obehagligt att vara yr. Husläkaren tog en massa prover, men misstänkte att det kunde vara stress. Det hävdade jag bestämt att jag inte trodde, envis som jag är. Han hänvisade mig till företagshälsovården, där jag skulle kunna få hjälp med stressen.

Jag tog kontakt med dem och fick träffa en läkare där. När besöket i princip var klart undrade hon om det var något annat än yrseln. Jag berättade att jag ständigt var så oerhört trött. Jag kände mig urlakad, mest hela tiden. Hon frågade då hur jag sov och då insåg jag att det gjorde jag i princip inte alls. Jag hade kraftiga insomningsproblem. Det kunde ta 2-3 timmar för mig att somna från att jag lagt mig i sängen. Sedan vaknade jag flera gånger varje natt samt att jag vaknade vid kl 4.30 och efter det sov jag inget mera. Det hade jag inte insett sambandet mellan tröttheten och min icke sömn. Jag var helt highspeedad.

Jag blev mot min vilja halvtidssjukskriven med diagnosen utmattningsyndrom. På den halvtiden på jobbet gjorde jag i princip sedan lika mycket, som jag tidigare gjort på heltid fast dubbelt så fort.  Jag blev sämre och sämre. På morgonen när jag vaknade var jag lika trött, som om det hade varit kväll och jag skulle gå och lägga mig. Jag kände ingen skillnad. Kroppen var helt färdig, men jag körde på ändå. Jag var som ett levande vrak.

En dag konfronterade mig en av mina kollegor. Hon undrade vad jag egentligen gjorde på jobbet. Hon berättade hur sliten jag såg ut. Jag kände efter och kraften i kroppen tog HEEELT slut. Det fanns ingenting kvar. Jag skulle åka hem för dagen, men orkade inte ta mig hem. Jag fick lägga mig ner på jobbet och vila, för att samla kraft att gå 5 minuter till ett färdmedel, som kunde ta mig hem. När jag kom hem mailade jag läkaren, som nästan omedelbart ringde upp mig. Jag blev heltidssjukskriven.

Jag började känna efter och det fanns ingenting kvar i min kropp. Den var helt sluttömd på alla krafter. Det fanns ingenting kvar. Jag tror jag låg i soffan och sängen i nästan två veckor innan jag överhuvudtaget hade kraft att ta mig utanför ytterdörren.

Jag har tidigare i mitt liv tyckt att jag varit trött, men det där var ingenting. Den här tröttheten gick inte att jämföra med någonting annat. Kroppen var verkligen helt tömd på alla reserver, som någonsin funnits.  Det fanns ingenting kvar. Ingenting.

Fortsättning följer….

Denna påskhelgen har verkligen tagit på mina krafter. Maken har varit tvungen att jobba i princip hela tiden och jag har haft båda barnen själv. Det borde egentligen fungera bra, men jag har sådan prestationsångest och vill göra så mycket. Vi har varit ute nästan hela tiden. Det har varit picknick här och picknick där. Det har varit utflykter här och utflykter där och fixande av påskmat. Jag har varit megasocial med grannar och vänner.  Jag har kört full fart hela tiden och glömt att ta tid för mig själv och landa. De få stunder vi varit inomhus har jag fejat i hemmet med tvätt och disk mm.  Jag är ju så himla duktig, så det är väl inga problem att fixa det. Eller?

Det är nu ikväll, när jag satte mig i soffan, som jag kände hur high speedad min hjärna är. Jag känner mig helt slut i hela kroppen och gråten ligger i halsgropen. Krafterna känns som om de tagit slut helt. Tålamodet existerar inte. Hjärnan bara snurrar och snurrar.

Jag blir så trött på mig själv att jag aldrig lär mig. Jag måste försöka vara nöjd med att inte göra något speciellt. Jag måste försöka kunna säga nej till saker. Jag måste försöka sluta att initera saker och vara så himla klämkäck. Jag måste försöka prioritera mig själv. Att det ska vara så oerhört svårt. Just nu känner jag mig mest arg på mig själv. Jag förstår inte hur jag ska orka med en arbetsvecka ovanpå det här. Suck!

Jag hade turen att ganska tidigt under min sjukdomsperiod genom företagshälsovården(Previa) få gå en stresshanteringskurs med KBT-inriktning. Det var en oerhört bra kurs, men väldigt väldigt jobbig också. Det handlade om att analysera stressbeteenden hos sig själv och sedan åtgärda dem. Det var mycket läxor i form av övningar att göra hemma mellan kurserna. De var de allra tuffaste.

Sättet jag varit på och agerat i olika situationer under hela mitt liv var  egentligen varningsklockor. Ingenting jag tidigare hade gjort, var egentligen bra för mig. Jag hade förhållit mig till saker och ting på ett sätt, som inte var bra för mig själv. Jag hade tänkt på att andra ska ha det bra runt omkring mig, men glömt bort mig själv på vägen. Det kändes som om någon skar av benen på mig. Jag förlorade fotfästet helt och bara föll. Grunden jag tidigare trott att jag stod på bara ramnade under mig. Det var jobbigt. Oerhört jobbigt.

 Jag har t ex alltid varit en tävlingsmänniska. Jag har varit medveten om det och skojat lite om det, men aldrig sett det som ett riskbeteende. Enbart att vara tävlingsmänniska behöver inte innebära en risk, men i samband med alla de andra egenskaperna jag besitter blir det det. Jag hade något som inom psykologin kallas ett typ A-beteende. Det är den gruppen, som löper den allra största risken att gå in i väggen.

Jag har alltid promenerat oerhört snabbt, vart jag än ska någonstans oavsett om jag egentligen har bråttom eller inte.  En övning under stresshanteringskursen var att lära mig gå långsamt. Det kanske låter enkelt, men jag kan meddela att för mig var det väldigt svårt. Jag minns ett av mina första övingstillfällen. Jag försökte verkligen att gå sakta, men varje fotsteg kändes som en eeeeevighet för mig. Det kändes som om jag aldrig skulle komma fram. Från att jag satte ner hälen i marken tills att hela foten nuddade marken var lång. För att inte tala om när det var dags att lyfta nästa fot, för nästa steg.

Det var en övning, som jag misslyckades med många många gånger och jag hatar att inte kunna saker. Jag övade och övade och övade.

 Idag går jag alltid långsamt och har inte det minsta ont av det, snarare gagnar det mig själv och min hälsa. Jag hinner se var jag går. Jag isåg att mina barn gagnas mer av en mamma, som gått saktare och kommer fem minuter senare och hämtar dem, än en mamma som stressat som en tok för att komma fram snabbt.

Idag tycker jag det känns jobbigt om jag någon gång tvingas gå snabbt, om jag t ex går tillsammans  med en person som är stressad. Nu är jag van att gå långsamt och jag njuter oftast när jag går.

Detta var en av de många övningar jag fick göra under kursen. Jag kommer säkerligen återkomma till flera.

Var rädd om Dig!

Min självkänsla är ganska låg och jag skulle vilja bygga upp den, men det är verkligen inte lätt. Jag vet inte om jag är tillräckligt modig för att ta tag i och analysera vad det verkligen beror på just nu.

Jag mår oerhört mycket bättre, när jag känner mig bekräftad och sedd. Det känns så mycket bättre, när någon säger att jag gjort något bra.  Då känner jag mig mera värdefull. Jag vet att det inte borde vara så egentligen, men det är så.

Just nu funderar jag på om jag ska byta jobb eller inte. Jag har en utbildning, som verkligen efterfrågas nu och stor erfarenhet. Jag sökte två jobb, blev kallad till två intervjuer och fick två jobb. Det får mig att må så himla bra. Att någon verkar gilla just mig. Att någon kan kämpa och verkligen försöka övertala mig, just mig,  att börja jobba hos dem. Det får mig att känna mig så oerhört speciell. Det känns som jag är värd mycket mera då.

Jag vet inte egentligen om jag vill byta jobb, men nu vet jag i alla fall att möjligheten lätt finns. Det roliga är också på min nuvarande arbetsplats att min närmaste kollega verkligen försöker att övertala mig att stanna kvar där. Det får också mig att må bra. Att det är så många, som efterfrågar just mig. Det är ju bara JAG. Jag, som oftast känner mig mest bara dum och inte värd någonting. Jag som tycker att jag oftast bara säger massa knäppa och dumma saker. Jag som inte kan någonting. Att det kan finnas så många människor, som kämpar för att få mig  att jobba med dem.

Suck... Jag har verkligen lovat mig själv att ta tag i min självkänsla, för jag vet att det är fel att känna och tänka så här. Jag borde tycka att jag är värd något, utan att få det bekräftat av andra. Jag borde känna att jag är värd något, utan att prestera.

För ett tag sedan gick jag i terapi och fick där ett bra boktips. "When perfect isn´t good enough". Det är en bra självhjälpsbok. Jag började att jobba med övningar i den under tiden jag gick i terapi, men har inte jobbat vidare sedan jag slutat i terapin. Jag vet att det finns mycket, som bottnar i min barndom till att min självkänsla är så dålig. Jag känner dock inte att jag är stark nog för att orka analysera det just nu.

När jag var som allra sjukast hade jag kraftiga koncentrationsproblem. Jag kunde t ex inte koncentrera mig på ett samtal, som var för långt. Hjärnan brukade stänga av och till slut bara höra att den mitt emot pratade och se att den rörde på munnen, men inte kunna urskilja vad som kom ut för ord ur munnen.

Jag förstod på många i min omgivning att de fick återberätta saker, som jag inte hade en aning om att de tidigare sagt.

Om jag skulle koncentrera mig på en specifik uppgift, så behövde jag total tystnad omkring mig. Det var inte helt lätt att få med två småbarn. Jag minns ett tillfälle, som jag forfarande mår dåligt av, när jag tänker på det. Det var juletid och vi skulle klä granen hemma. Det krävdes stor kraft att göra det tillsammans med två ivriga barn, eftersom jag var väldigt sjuk. Finalen var att jag skulle sätta upp stjärnan på toppen av granen. Barnen var excalterade över det här och tjoade och tjimmade för fullt av förtjusning. Precis som sig bör.  Jag klättrade upp på en stol, med stjärnan i handen och försökte få dit den, men det krånglade lite. Det krävdes en sådan kraft och koncentration för mig för att kunna utföra denna lilla handling. Det var helt omöjligt för mig att kunna koncentrera mig på den för mig då oerhört svåra uppgiften och jag behövde total tystnad. Därför skriker jag åt barnen att de måste vara tysta, så att mamma kan koncentrera sig på att sätta upp stjärnan.

Jag blir fortfarande ledsen över händelsen, när jag tänker på det.  Jag hade vid flera tillfällen förklarat för mina barn att jag hade en sjukdom, som ibland gjorde att jag blev arg. Min dotter (då 5år) konstaterade att det var en väldigt dum sjukdom och undrade om den inte kunde ta slut någon gång.

Jag tyckte ändå det var viktigt att för dem att poängtera att det inte var deras fel att jag lätt blev så arg, utan att det var den dumma sjukdomen.

Det har gått 2,5 år sedan den händelsen, men kan fortfarande idag ha koncentrationsproblem. Idag uppstod en sådan incident, när jag skulle såga till några plattor. Inte på samma akuta sätt, som tidigare, men jag känner hur ilskan och svårigheten att kunna koncentrera sig på uppgiften escalerar. Jag väljer i vissa situationer då att gå där ifrån eller på ett vänligt sätt be om lite tystnad. Jag hanterar situationerna bättre, men behöver träna mera.

Det är  frustrerande med dessa sviter av sjukdomen, men de kanske alltid kommer att hänga kvar. Jag tror att det är nog bara att försöka att acceptera det och försöka att hantera det på bästa sätt.

Var rädd om Dig själv! Det finns bara en av Dig!

Att träna är a och o för att får ur stress ur kroppen, har jag fått lära mig. Jag har ofta genom min sjukdomstid fått frågan av både läkare och psykoterapeuter, om jag tränar.

Jag är en periodare på det. Vissa perioder tränar jag mycket och andra inte alls. Jag kommer aldrig till det skedet att jag känner att jag måste gå till gymmet för att jag vill. Jag har börjat att göra det för att jag vet att jag måste.

Det är alldeles för lätt att hamna i ett dåligt ekorrhjul, som jag gjorde. Jag var oerhört trött, när jag kom hem från jobbet och orkade inte gå och träna. Innan jag gick in i väggen helt blev jag succesivt tröttare och tröttare. Hade jag i det tidiga skedet struntat i tröttheten och gått till gymmet ändå, kanske jag hade sluppit gå igenom det här. Nu blev det inte så.

Nu har jag många gånger, trots att jag varit trött efter jobbet, gått och tränat ändå. Tro det eller ej, men jag har blivit piggare av det. Kroppen frigör endorfiner vid träning, som är helt fantastiskt! Det är så härligt att vara hög på dessa endorfiner.

Denna kväll orkade jag inte gå till gymmet, men jag satte mig och träningscyklade hemma 30 minuter. Sedan fick jag veta att en granne sökt mig, medans jag cyklade. Hon ville ha promenadsällskap. När jag ringde upp henne hade hon hunnit en bit. Jag valde då att springa ikapp henne (några kilometer) och sedan promenera med henne. Nu mår jag så otroligt bra. Jag känner mig så hel. Det är en sådan otroligt skön känsla.

Sedan är det viktigt att vara snäll mot sig själv och inte ha för höga krav, vad gäller träningen, utan sunda.

Dagens tips; Ta hand om din kropp och träna bort lite stress, som annars lagras i den.

Att kunna sova har för mig tidigare varit en självklarhet. Jag har dessutom tidigare, när folk snackat om att de inte kan sova, tänkt att det gör de säkert, fast de inte märker det. Nu vet jag bättre. Att inte kunna sova är verkligen ett problem.

Jag hade under en ganska lång period stora problem med sömnen. Första problemet var att jag inte kunde somna. Det kunde ta flera timmar från att jag lade mig i sängen tills att jag somnade. När jag väl sedan somnat vaknade jag flera gånger under natten. Sedan efter ungefär kl 4.00, som jag sällan något alls.

Fartblind, som jag var, av all min aktivitet kunde jag inte se något samband mellan att jag var så trött och att jag inte sov. Tänkte egentligen inte ens på att jag inte sov, utan bara på att jag var så oerhört trött hela tiden. Det var vid första besöket på företagshälsovården, som läkaren frågade i förbifarten om det var något annat, som jag berättade att jag var så oerhört trött. Hon frågade hur jag sov. Då började jag att fundera över hur jag sov och det var ju nästan obefintligt 3-4 timmar  per natt. Högst. Ackumulerad sömnbrist, stod det i läkarintyget.Jag fick läsa den meningen många gånger och kunde då se sambandet mellan min trötthet och icke sömn .

Läkaren skrev ut sömntabletter, som jag var oerhört skeptisk mot, men hon intygade att det för tillfället var en nödvändighet, för jag behövde verkligen få sova. Det hade hon helt rätt i.

Under väldigt lång tid försökte jag få ordning på min sömn utan medicin, men det gick inte. Jag åt diverse olika sömntabletter under nästan två års tid. Jag försökte att sluta med dem, men det gick inte. Det var sådan lång nedtrappning på dem  och stora utsättningssymtom och jag hade inte tålamod att vänta. Det blev en ond cirkel. Dessutom sov jag inte speciellt bra med tabletterna heller längre.

Till slut fick jag med hjälp av en psykoterapeut hjälp att ta mig ur tablettberoendet, jag hamnat i. Det visade sig att jag vaknade på nätterna av abstinensbesvär. Kroppen ville ha en ny tablett. Trots alla råd på bipacksedlar och dylikt fick jag rådet att sluta tvärt och ta två riktigt tuffa veckor och sedan borde det vara över, istället för långsam nedtrappning. Tävlingsmänniska, som jag är, antog jag utmaningen och lyckades! Det var två grymt tuffa veckor, när jag sov ännu sämre och var helt väck på dagarna, men jag löpte linan ut. När dessa veckor var över började jag kunna sova ordentligt igen. Det var helt otroligt. Heeeelt fantastiskt! En sådan otroligt befrielse!

Nu har jag varit fri från sömntabletter i drygt ett halvår och sover oftast hur bra som helst. Jag är förundrad över hur enkelt jag har att kunna somna. Jag har tidigare behövt göra massa saker för att kunna somna t ex lyssna på avslappningsskiva, spikmatta, mm.

Jag känner mig så oerhört tacksam över att jag kan sova idag! Det gör mig glad.

Mitt tips till Dig är att vårda din sömn. Den är inte självklar!