Jag har under min sjukdomstid tvingats att arbeta mycket med mig själv för att bli bättre. Jag har fått ändra många av mina beteenden och det har varit en oerhört tuff resa. Något jag fortfarande inte bearbetat är min oerhört låga självkänsla. Jag minns att jag i början av det här året satte upp några mål. Jag bestämde först att jag skulle få ta det lugnt ett tag och bara vara i vardagen, utan att hålla på att jobba med mig själv.

Jag bestämde också att jag när jag känner mig tillräckligt bra måste ta tag i min dåliga självkänsla. Jag har dragit på det, för att jag vet att det kommer att bli tufft. Det präglar så stor del av min vardag och mina beteenden. Jag har funderat på om jag ska gå i terapi eller försöka med självhjälpsprogram på nätet eller genom att läsa någon bok om det. Jag har velat länge och dragit mig för det, men idag kände jag att mitt liv inte håller längre om jag inte gör något åt det här för mig stora problemet.

Det är tufft att tycka att man själv är värdlös. Det är jobbigt att känna att man är dum i huvudet. Det är jobbigt att hela tiden känna sig arg på sig själv och misslyckad. Jag känner inte längre så stor tillfredsställelse i att prestera så himla bra i alla situationer. Jag blir bara så trött på mig själv, när jag hela tiden upprepar det beteendet att försöka vara så himla bra. Att ta på mig så mycket ansvar. Att alltid finnas till hands för alla andra, utom för mig själv.  Känner mig lite snuvad på konfekten, när jag inte längre blir tillfredsställd av andra människors lovord och komplimanger. Jag har blivit medveten om mitt problem, men kan inte göra något åt det helt själv. Jag behöver hjälp!

Idag bestämde jag mig för att prova ett självhjälpsprogram på nätet. Det är Livanda som har det. Det är inriktat på KBT. Ikväll har jag gjort de första övningarna. Det känns, som om det kommer att bli en tuff resa, men nödvändig. Jag har tänkt att ge det här åttaveckors programmet en chans. Om jag känner att det inte fungerar kommer jag söka mig till en psykoterapeut, för jag måste ta tag i det här nu.

Idag är början på resten av mitt liv. Jag vill kunna må bättre. Jag vill kunna känna mig nöjd med mig själv. Min resa börjar nu. Idag.

To be continued.

Idag känner jag mig så oerhört trött på mig själv. Utåt sett tycker nog  de flesta, som inte känner mig väl, att jag verkar må oerhört bra. Jag är utåt sett en oerhört social och ganska glad typ, som skrattar ganska mycket. Jag försöker att leva efter mottot att man inte får det roligare än man gör det.

Jag har ganska mycket flow på mitt jobb nu och har fått otroligt mycket beröm av både kollegor och föräldrar. (Jag är förskollärare). Det är många som vänder sig till mig i diverse ärenden och jag tycker om det. Det känns som de har stort förtroende för mig.

Det inte många vet är att jag känner mig så oerhört trött på mig själv, för att jag är den jag är. Jag är trött på att vara jag. Jag är trött på att vara den klämkäcka glada, som alltid fixar saker om det är något som krånglar. Jag är trött på att folk tycker att jag är så himla bra och kompetent på jobbet. Jag är trött på att vara den i kompissällskapet, som initierar och ordnar saker. Jag vill inte egentligen vara så j***a duktig. Jag har tröttnat på det.

Det känns som om alla dessa stackars människorna i min omgivning har missat vem jag egentligen är. Att det bara är jag. Jag. Ingenting. Ingen speciell alls. De ser inte att det inte finns någonting där bakom. Det är bara jag.

Min självkänsla är ganska låg och jag skulle vilja bygga upp den, men det är verkligen inte lätt. Jag vet inte om jag är tillräckligt modig för att ta tag i och analysera vad det verkligen beror på just nu.

Jag mår oerhört mycket bättre, när jag känner mig bekräftad och sedd. Det känns så mycket bättre, när någon säger att jag gjort något bra.  Då känner jag mig mera värdefull. Jag vet att det inte borde vara så egentligen, men det är så.

Just nu funderar jag på om jag ska byta jobb eller inte. Jag har en utbildning, som verkligen efterfrågas nu och stor erfarenhet. Jag sökte två jobb, blev kallad till två intervjuer och fick två jobb. Det får mig att må så himla bra. Att någon verkar gilla just mig. Att någon kan kämpa och verkligen försöka övertala mig, just mig,  att börja jobba hos dem. Det får mig att känna mig så oerhört speciell. Det känns som jag är värd mycket mera då.

Jag vet inte egentligen om jag vill byta jobb, men nu vet jag i alla fall att möjligheten lätt finns. Det roliga är också på min nuvarande arbetsplats att min närmaste kollega verkligen försöker att övertala mig att stanna kvar där. Det får också mig att må bra. Att det är så många, som efterfrågar just mig. Det är ju bara JAG. Jag, som oftast känner mig mest bara dum och inte värd någonting. Jag som tycker att jag oftast bara säger massa knäppa och dumma saker. Jag som inte kan någonting. Att det kan finnas så många människor, som kämpar för att få mig  att jobba med dem.

Suck... Jag har verkligen lovat mig själv att ta tag i min självkänsla, för jag vet att det är fel att känna och tänka så här. Jag borde tycka att jag är värd något, utan att få det bekräftat av andra. Jag borde känna att jag är värd något, utan att prestera.

För ett tag sedan gick jag i terapi och fick där ett bra boktips. "When perfect isn´t good enough". Det är en bra självhjälpsbok. Jag började att jobba med övningar i den under tiden jag gick i terapi, men har inte jobbat vidare sedan jag slutat i terapin. Jag vet att det finns mycket, som bottnar i min barndom till att min självkänsla är så dålig. Jag känner dock inte att jag är stark nog för att orka analysera det just nu.