Jag håller just nu på att gå en internetbaserad kurs för att bygga upp självkänslan med hjälp av KBT. Jag har kommit en bit in i kursen och har hamnat i en fas, när jag blir ganska ledsen. Jag har med hjälp av övningar i kursen börjat inse vad mitt eget beteende gör med min självkänsla. Jag har hamnat i en ond cirkel, som det nu börjar bli dags att bryta.

Jag har insett att det mesta, som jag gör går ut på att söka bekräftelse hos andra att jag är ok. Jag har bara sett den kortsiktiga belöningen, när folk runt omkring mig berömmer mig för min duktighet eller mitt sätt att vara eller göra i olika situationer. Jag har stärkts genom deras kommentarer. Kortsiktigt.

Långsiktigt bryter det ner mig. Jag känner mig missnöjd med mig själv och varför jag agerade som jag gjorde.

Genom programmet har jag fått sätta upp risksituationer, när jag agerar utifrån den kortsiktiga belöningen utan att tänka på hur det blir långsiktigt. Jag har fått sätta upp stategier för hur jag ska hantera dessa risksituationer, för att inte hamna i mitt gamla invanda mönster.

Nu börjar en tuff, tuff resa när det är dags att försöka förändra det här beteendet. Jag måste, för min egen skull. Det är dags för mig att börja leva ett liv, där jag tycker att jag själv är bra som jag är. Det är dags att lära om att jag är värdefull för den jag är, inte för att jag får bekräftelse av andra.  Det är en tuff resa, men jag ska klara den. Jag måste det för min egen skull.

Du är också värdefull. Du är värdefull för att Du är Du. Var rädd om Dig!

Jag har sedan min krasch i väggen försökt att jobba mycket med mig själv och analysera varför jag har blivit, som jag har blivit. Jag tyckte att jag haft en schyst barndom utan konstigheter, men har nu insett att det är helt annorlunda.

Jag blev för ett tag sedan medveten om att min mor hade en stor finger med i spelet om varför jag har blivit som jag har blivit. Nu i sommar har jag umgåtts mycket med henne och studerat hennes beteende och testat det. Det jag ser är ganska tragiskt.

Hon säger aldrig rakt ut vad hon vill. Hon ger hela tiden antydningar och pikar och nedvärderande kommentarer. Några exempel: Fotografering har blivit ett av mina stora intressen och det får mig att må väldigt bra. Vi är nu i en stuga tillsammans och jag fotograferade det vackra timmret i olika vinklar. Hon säger: "Vad fotade du nu?" Jag: Det där. ( och pekade). Hon: Fnyser och säger sarkastiskt "Det där."

Jag köpte idag en ny jacka, som jag mannekängade för henne. Hennes kommentar: "Ja, du räknar väl med att gå ner i vikt, för den är ju sååå tight".

Hon antyder saker hela tiden och när jag någon gång ifrågasatt det blir det bara ännu värre. Jag förstår ju att hon hållit på så här under hela min uppväxt och för att hävda mitt värde har jag känt att jag behövt prestera bra. För duktighet har alltid belönats i min familj. Det är lite tragiskt att inse, men känns ändå viktigt för att kunna gå vidare. Det är ju hon som tryckt min självkänsla i botten. Hon har självklart inte gjort det medvetet, men det har påverkat mig oerhört negativt.

Det är också svårt att inse att min mor, som för alla andra betraktas som oerhört snäll och omtänksam och rar att hon varit så här hela tiden inom familjen. Sorgligt men sant. Nu med den här insikten, tror jag att jag kommer att få lättare att acceptera att jag blivit som jag blivit och kunna gå vidare utifrån det.