Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Den här månaden har varit ganska crazy. Det har varit saker nästan hela tiden. Det är kalas, avslutningssamtal, drop-in fika, picknickar i diverse konstilationer, avslutningsmiddag m m. Ovanpå det har bägge barnen vid olika tillfällen haft feber. Dottern och jag kör kraftig pollenallergi och är ganska deckade av det. Dottern råkade dessutom ramla ner från en klätterställning och fläkte upp båda sina armar. Var sitt stort sår.

Jag försöker dessutom genomföra kursen för bättre självkänsla. Det går sådär. Det är otroligt svårt att ta tid för sig själv. Det är  väl egentligen då det är som viktigast att göra det, men det är svårt. En uppgift var att jobba med något speciellt. Jag tänkte att just egentiden var viktig. Jag gjorde upp ett schema för en vecka, där jag varje dag skrev upp en speciell tid och aktivitet, som var avsatt till bara mig. Gissa hur det har gått? Jag är inne på dag fyra på det schemat och inte lyckats en endaste dag..... Hur svårt ska det vara?

Jag ska försöka att vara snäll mot mig själv och inte se det som ett misslyckande utan som en lärdom. Jag måste försöka att prioritera mig själv ibland inte bara ta hänsyn till alla andra.  Jag kommer nog behöva ytterligare en vecka för att kunna genomföra den här uppgiften.

Lite av syftet med KBT är att bryta och ändra ett beteendemönster. Det är inte lätt att ändra på vare sig sina tankar eller agerande. Det kräver övning. Mycket övning. Dessutom tålamod. Det gäller att försöka att vara snäll mot sig själv. Det gagnar också omgivningen om jag får tid för mig själv. Då blir jag trevligare och gladare mot dem.

Mitt råd för idag är att  "Ge dig själv tid! "

Jag hade turen att ganska tidigt under min sjukdomsperiod genom företagshälsovården(Previa) få gå en stresshanteringskurs med KBT-inriktning. Det var en oerhört bra kurs, men väldigt väldigt jobbig också. Det handlade om att analysera stressbeteenden hos sig själv och sedan åtgärda dem. Det var mycket läxor i form av övningar att göra hemma mellan kurserna. De var de allra tuffaste.

Sättet jag varit på och agerat i olika situationer under hela mitt liv var  egentligen varningsklockor. Ingenting jag tidigare hade gjort, var egentligen bra för mig. Jag hade förhållit mig till saker och ting på ett sätt, som inte var bra för mig själv. Jag hade tänkt på att andra ska ha det bra runt omkring mig, men glömt bort mig själv på vägen. Det kändes som om någon skar av benen på mig. Jag förlorade fotfästet helt och bara föll. Grunden jag tidigare trott att jag stod på bara ramnade under mig. Det var jobbigt. Oerhört jobbigt.

 Jag har t ex alltid varit en tävlingsmänniska. Jag har varit medveten om det och skojat lite om det, men aldrig sett det som ett riskbeteende. Enbart att vara tävlingsmänniska behöver inte innebära en risk, men i samband med alla de andra egenskaperna jag besitter blir det det. Jag hade något som inom psykologin kallas ett typ A-beteende. Det är den gruppen, som löper den allra största risken att gå in i väggen.

Jag har alltid promenerat oerhört snabbt, vart jag än ska någonstans oavsett om jag egentligen har bråttom eller inte.  En övning under stresshanteringskursen var att lära mig gå långsamt. Det kanske låter enkelt, men jag kan meddela att för mig var det väldigt svårt. Jag minns ett av mina första övingstillfällen. Jag försökte verkligen att gå sakta, men varje fotsteg kändes som en eeeeevighet för mig. Det kändes som om jag aldrig skulle komma fram. Från att jag satte ner hälen i marken tills att hela foten nuddade marken var lång. För att inte tala om när det var dags att lyfta nästa fot, för nästa steg.

Det var en övning, som jag misslyckades med många många gånger och jag hatar att inte kunna saker. Jag övade och övade och övade.

 Idag går jag alltid långsamt och har inte det minsta ont av det, snarare gagnar det mig själv och min hälsa. Jag hinner se var jag går. Jag isåg att mina barn gagnas mer av en mamma, som gått saktare och kommer fem minuter senare och hämtar dem, än en mamma som stressat som en tok för att komma fram snabbt.

Idag tycker jag det känns jobbigt om jag någon gång tvingas gå snabbt, om jag t ex går tillsammans  med en person som är stressad. Nu är jag van att gå långsamt och jag njuter oftast när jag går.

Detta var en av de många övningar jag fick göra under kursen. Jag kommer säkerligen återkomma till flera.

Var rädd om Dig!