Jag hade turen att ganska tidigt under min sjukdomsperiod genom företagshälsovården(Previa) få gå en stresshanteringskurs med KBT-inriktning. Det var en oerhört bra kurs, men väldigt väldigt jobbig också. Det handlade om att analysera stressbeteenden hos sig själv och sedan åtgärda dem. Det var mycket läxor i form av övningar att göra hemma mellan kurserna. De var de allra tuffaste.

Sättet jag varit på och agerat i olika situationer under hela mitt liv var  egentligen varningsklockor. Ingenting jag tidigare hade gjort, var egentligen bra för mig. Jag hade förhållit mig till saker och ting på ett sätt, som inte var bra för mig själv. Jag hade tänkt på att andra ska ha det bra runt omkring mig, men glömt bort mig själv på vägen. Det kändes som om någon skar av benen på mig. Jag förlorade fotfästet helt och bara föll. Grunden jag tidigare trott att jag stod på bara ramnade under mig. Det var jobbigt. Oerhört jobbigt.

 Jag har t ex alltid varit en tävlingsmänniska. Jag har varit medveten om det och skojat lite om det, men aldrig sett det som ett riskbeteende. Enbart att vara tävlingsmänniska behöver inte innebära en risk, men i samband med alla de andra egenskaperna jag besitter blir det det. Jag hade något som inom psykologin kallas ett typ A-beteende. Det är den gruppen, som löper den allra största risken att gå in i väggen.

Jag har alltid promenerat oerhört snabbt, vart jag än ska någonstans oavsett om jag egentligen har bråttom eller inte.  En övning under stresshanteringskursen var att lära mig gå långsamt. Det kanske låter enkelt, men jag kan meddela att för mig var det väldigt svårt. Jag minns ett av mina första övingstillfällen. Jag försökte verkligen att gå sakta, men varje fotsteg kändes som en eeeeevighet för mig. Det kändes som om jag aldrig skulle komma fram. Från att jag satte ner hälen i marken tills att hela foten nuddade marken var lång. För att inte tala om när det var dags att lyfta nästa fot, för nästa steg.

Det var en övning, som jag misslyckades med många många gånger och jag hatar att inte kunna saker. Jag övade och övade och övade.

 Idag går jag alltid långsamt och har inte det minsta ont av det, snarare gagnar det mig själv och min hälsa. Jag hinner se var jag går. Jag isåg att mina barn gagnas mer av en mamma, som gått saktare och kommer fem minuter senare och hämtar dem, än en mamma som stressat som en tok för att komma fram snabbt.

Idag tycker jag det känns jobbigt om jag någon gång tvingas gå snabbt, om jag t ex går tillsammans  med en person som är stressad. Nu är jag van att gå långsamt och jag njuter oftast när jag går.

Detta var en av de många övningar jag fick göra under kursen. Jag kommer säkerligen återkomma till flera.

Var rädd om Dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj, vad trött jag är. Jag är som sagt inne i ett bakslag, som är det längsta och tuffaste sedan väggkraschen. Jag har haft på tok för många stressymtom, så nu har jag fått börja med mediciner igen. Jag som verkligen inte ville det, men insåg att jag ...

Jag har fått ett bakslag och det känns som ett rent h****e. Jag har känt att det varit på gång, men trodde att jag hade kontroll på det. Sömnen har blivit urkass, yr, magont, hyperventilat, panikångestattacker mm. Det är sååå jobbigt.   Förra vec...

Jag har varit ganska stressad ett längre tag nu och märkt av kroppens signaler väl. Det jag inte gjort är att jag valde att inte ta dem på tillräckligt stort allvar. Kroppen är dock smart. Om man inte lyssnar, så tar den i lite hårdare. Igår på jobbe...

Att falla tillbaka i gamla vanor är oerhört enkelt. Jag arbetar på samma arbetsplats, som när jag blev utbränd. Förut var jag högst ansvarig där, men nu är jag en vanligt anställd. Jag trivs oerhört bra med att ha fått möjlighet att kliva tillbaka et...

Jag håller just nu på att gå en internetbaserad kurs för att bygga upp självkänslan med hjälp av KBT. Jag har kommit en bit in i kursen och har hamnat i en fas, när jag blir ganska ledsen. Jag har med hjälp av övningar i kursen börjat inse vad mitt e...