När jag var som allra sjukast hade jag kraftiga koncentrationsproblem. Jag kunde t ex inte koncentrera mig på ett samtal, som var för långt. Hjärnan brukade stänga av och till slut bara höra att den mitt emot pratade och se att den rörde på munnen, men inte kunna urskilja vad som kom ut för ord ur munnen.

Jag förstod på många i min omgivning att de fick återberätta saker, som jag inte hade en aning om att de tidigare sagt.

Om jag skulle koncentrera mig på en specifik uppgift, så behövde jag total tystnad omkring mig. Det var inte helt lätt att få med två småbarn. Jag minns ett tillfälle, som jag forfarande mår dåligt av, när jag tänker på det. Det var juletid och vi skulle klä granen hemma. Det krävdes stor kraft att göra det tillsammans med två ivriga barn, eftersom jag var väldigt sjuk. Finalen var att jag skulle sätta upp stjärnan på toppen av granen. Barnen var excalterade över det här och tjoade och tjimmade för fullt av förtjusning. Precis som sig bör.  Jag klättrade upp på en stol, med stjärnan i handen och försökte få dit den, men det krånglade lite. Det krävdes en sådan kraft och koncentration för mig för att kunna utföra denna lilla handling. Det var helt omöjligt för mig att kunna koncentrera mig på den för mig då oerhört svåra uppgiften och jag behövde total tystnad. Därför skriker jag åt barnen att de måste vara tysta, så att mamma kan koncentrera sig på att sätta upp stjärnan.

Jag blir fortfarande ledsen över händelsen, när jag tänker på det.  Jag hade vid flera tillfällen förklarat för mina barn att jag hade en sjukdom, som ibland gjorde att jag blev arg. Min dotter (då 5år) konstaterade att det var en väldigt dum sjukdom och undrade om den inte kunde ta slut någon gång.

Jag tyckte ändå det var viktigt att för dem att poängtera att det inte var deras fel att jag lätt blev så arg, utan att det var den dumma sjukdomen.

Det har gått 2,5 år sedan den händelsen, men kan fortfarande idag ha koncentrationsproblem. Idag uppstod en sådan incident, när jag skulle såga till några plattor. Inte på samma akuta sätt, som tidigare, men jag känner hur ilskan och svårigheten att kunna koncentrera sig på uppgiften escalerar. Jag väljer i vissa situationer då att gå där ifrån eller på ett vänligt sätt be om lite tystnad. Jag hanterar situationerna bättre, men behöver träna mera.

Det är  frustrerande med dessa sviter av sjukdomen, men de kanske alltid kommer att hänga kvar. Jag tror att det är nog bara att försöka att acceptera det och försöka att hantera det på bästa sätt.

Var rädd om Dig själv! Det finns bara en av Dig!