När jag var som allra sjukast var alla sinnesintrycken kraftigt förstärkta. Ljud var för mig det allra jobbigaste. Det kunde vara när t ex barnen lekte och pratade normalt, kändes det oehört högt. Det liksom skar i mina öron, kändes det som.

Jag minns vid  ett tillfälle när barnen lekte. Samtidigt skulle maken dammsuga. Jag satt i soffan och försökte vila. Plötsligt fick jag spel. Det kändes som om någon skar med en kniv i mina öron och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag höll för öronen det hårdaste jag kunde och kröp ihop i fosterställning och bara låg där. Länge. Länge.  

När någon satte på vattenkranen i köket kunde jag också flippa ur. Det lät så oerhört starkt i mina öron. Radio var inte att tänka på att lyssna på. Jag kunde inte hantera de olika ljuden, som kom därifrån. Något jag aldrig tänkt på tidigare, var att de i nästan alla affärer spelar musik. Det var helt omöjligt för mig att överhuvud taget vistas i sådana butiker. Film kunde jag titta på någon gång ibland, men om det var en "snabb" film med för mycket hopp mellan olika klipp och för hög musik gick det inte.

Om jag befann mig på ett ställe med lite sorl i bakgrunden kunde jag inte föra ett normalt samtal. Jag kunde inte urskilja vad den andre sade. Alla ljud var lika starka både rösten och bakgrundssorlet.  

Nu så här ett bra tag efteråt känns allt det där så konstigt. Jag har fortfarande så svårt att förstå att jag kunde reagera så starkt, som jag ändå gjorde. Jag kan dock fortfarande känna "rester" av de symtomen. Dock inte lika starkt. Jag märker att om jag är inne i en lite mera stressad period, så förstärks alla sinnesintrycken.

Det gäller att försöka kunna hantera det och lära sig själv att kunna minimera sinnesintrycken, genom att vara i "snälla" miljöer.

Var rädd om Dig!

Då jag fått frågan  om historiken kring självaste väggkraschen kommer jag här att berätta lite hur det var då för ca 2,5 år sedan:

Det började med att jag var yr ganska många gånger under långa stunder varje dag. När jag gått med det ett bra tag, bestämde jag mig för att gå till läkaren. Det var oerhört obehagligt att vara yr. Husläkaren tog en massa prover, men misstänkte att det kunde vara stress. Det hävdade jag bestämt att jag inte trodde, envis som jag är. Han hänvisade mig till företagshälsovården, där jag skulle kunna få hjälp med stressen.

Jag tog kontakt med dem och fick träffa en läkare där. När besöket i princip var klart undrade hon om det var något annat än yrseln. Jag berättade att jag ständigt var så oerhört trött. Jag kände mig urlakad, mest hela tiden. Hon frågade då hur jag sov och då insåg jag att det gjorde jag i princip inte alls. Jag hade kraftiga insomningsproblem. Det kunde ta 2-3 timmar för mig att somna från att jag lagt mig i sängen. Sedan vaknade jag flera gånger varje natt samt att jag vaknade vid kl 4.30 och efter det sov jag inget mera. Det hade jag inte insett sambandet mellan tröttheten och min icke sömn. Jag var helt highspeedad.

Jag blev mot min vilja halvtidssjukskriven med diagnosen utmattningsyndrom. På den halvtiden på jobbet gjorde jag i princip sedan lika mycket, som jag tidigare gjort på heltid fast dubbelt så fort.  Jag blev sämre och sämre. På morgonen när jag vaknade var jag lika trött, som om det hade varit kväll och jag skulle gå och lägga mig. Jag kände ingen skillnad. Kroppen var helt färdig, men jag körde på ändå. Jag var som ett levande vrak.

En dag konfronterade mig en av mina kollegor. Hon undrade vad jag egentligen gjorde på jobbet. Hon berättade hur sliten jag såg ut. Jag kände efter och kraften i kroppen tog HEEELT slut. Det fanns ingenting kvar. Jag skulle åka hem för dagen, men orkade inte ta mig hem. Jag fick lägga mig ner på jobbet och vila, för att samla kraft att gå 5 minuter till ett färdmedel, som kunde ta mig hem. När jag kom hem mailade jag läkaren, som nästan omedelbart ringde upp mig. Jag blev heltidssjukskriven.

Jag började känna efter och det fanns ingenting kvar i min kropp. Den var helt sluttömd på alla krafter. Det fanns ingenting kvar. Jag tror jag låg i soffan och sängen i nästan två veckor innan jag överhuvudtaget hade kraft att ta mig utanför ytterdörren.

Jag har tidigare i mitt liv tyckt att jag varit trött, men det där var ingenting. Den här tröttheten gick inte att jämföra med någonting annat. Kroppen var verkligen helt tömd på alla reserver, som någonsin funnits.  Det fanns ingenting kvar. Ingenting.

Fortsättning följer….