Då jag fått frågan  om historiken kring självaste väggkraschen kommer jag här att berätta lite hur det var då för ca 2,5 år sedan:

Det började med att jag var yr ganska många gånger under långa stunder varje dag. När jag gått med det ett bra tag, bestämde jag mig för att gå till läkaren. Det var oerhört obehagligt att vara yr. Husläkaren tog en massa prover, men misstänkte att det kunde vara stress. Det hävdade jag bestämt att jag inte trodde, envis som jag är. Han hänvisade mig till företagshälsovården, där jag skulle kunna få hjälp med stressen.

Jag tog kontakt med dem och fick träffa en läkare där. När besöket i princip var klart undrade hon om det var något annat än yrseln. Jag berättade att jag ständigt var så oerhört trött. Jag kände mig urlakad, mest hela tiden. Hon frågade då hur jag sov och då insåg jag att det gjorde jag i princip inte alls. Jag hade kraftiga insomningsproblem. Det kunde ta 2-3 timmar för mig att somna från att jag lagt mig i sängen. Sedan vaknade jag flera gånger varje natt samt att jag vaknade vid kl 4.30 och efter det sov jag inget mera. Det hade jag inte insett sambandet mellan tröttheten och min icke sömn. Jag var helt highspeedad.

Jag blev mot min vilja halvtidssjukskriven med diagnosen utmattningsyndrom. På den halvtiden på jobbet gjorde jag i princip sedan lika mycket, som jag tidigare gjort på heltid fast dubbelt så fort.  Jag blev sämre och sämre. På morgonen när jag vaknade var jag lika trött, som om det hade varit kväll och jag skulle gå och lägga mig. Jag kände ingen skillnad. Kroppen var helt färdig, men jag körde på ändå. Jag var som ett levande vrak.

En dag konfronterade mig en av mina kollegor. Hon undrade vad jag egentligen gjorde på jobbet. Hon berättade hur sliten jag såg ut. Jag kände efter och kraften i kroppen tog HEEELT slut. Det fanns ingenting kvar. Jag skulle åka hem för dagen, men orkade inte ta mig hem. Jag fick lägga mig ner på jobbet och vila, för att samla kraft att gå 5 minuter till ett färdmedel, som kunde ta mig hem. När jag kom hem mailade jag läkaren, som nästan omedelbart ringde upp mig. Jag blev heltidssjukskriven.

Jag började känna efter och det fanns ingenting kvar i min kropp. Den var helt sluttömd på alla krafter. Det fanns ingenting kvar. Jag tror jag låg i soffan och sängen i nästan två veckor innan jag överhuvudtaget hade kraft att ta mig utanför ytterdörren.

Jag har tidigare i mitt liv tyckt att jag varit trött, men det där var ingenting. Den här tröttheten gick inte att jämföra med någonting annat. Kroppen var verkligen helt tömd på alla reserver, som någonsin funnits.  Det fanns ingenting kvar. Ingenting.

Fortsättning följer….

 

Anna-Karin

2 maj 2011 13:17

Tack för din kommentar till mig i min blogg! Den gjorde mig glad1

Oj, vad jag känner igen min egen kollaps när jag läser det du skrivit här! Fast för mig är det nu mer än tio år sedan jag ramlade ihop. Jag minns det där tröttheten, den går inte att likna vid något annat som helst som jag upplevt tidigare i mitt liv.

Jag önskar att du precis som jag kommer att uppleva att du blir allt starkare, även om man ibland får bakslag på vägen.

Kram
Anna-Karin

http://www.maskroskvinnan.se

 

Erika

13 maj 2011 08:27

Själv hade jag inte yrsel, utan fick kraftiga bröstsmärtor och evinnerliga febertoppar.
Har kämpat på i en hel massa år och har nu, efter sju år, blivit sjukskriven igen. Det tar en massa, massa tid att komma tillbaka. Tröttheten hänger kvar och det kan vara ganska frustrerande när man försöker förklara för någon som aldrig känt den typen av trötthet. För dem är det ju bara att vila en stund, eller helt enkelt bara tvinga undan tröttheten.
Jag känner verkligen igen det du skriver om tröttheten. Det finns inget som liknar den!
Jag hoppas att du finner styrkan igen!
Kram

http://www.inka.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj, vad trött jag är. Jag är som sagt inne i ett bakslag, som är det längsta och tuffaste sedan väggkraschen. Jag har haft på tok för många stressymtom, så nu har jag fått börja med mediciner igen. Jag som verkligen inte ville det, men insåg att jag ...

Jag har fått ett bakslag och det känns som ett rent h****e. Jag har känt att det varit på gång, men trodde att jag hade kontroll på det. Sömnen har blivit urkass, yr, magont, hyperventilat, panikångestattacker mm. Det är sååå jobbigt.   Förra vec...

Jag har varit ganska stressad ett längre tag nu och märkt av kroppens signaler väl. Det jag inte gjort är att jag valde att inte ta dem på tillräckligt stort allvar. Kroppen är dock smart. Om man inte lyssnar, så tar den i lite hårdare. Igår på jobbe...

Att falla tillbaka i gamla vanor är oerhört enkelt. Jag arbetar på samma arbetsplats, som när jag blev utbränd. Förut var jag högst ansvarig där, men nu är jag en vanligt anställd. Jag trivs oerhört bra med att ha fått möjlighet att kliva tillbaka et...

Jag håller just nu på att gå en internetbaserad kurs för att bygga upp självkänslan med hjälp av KBT. Jag har kommit en bit in i kursen och har hamnat i en fas, när jag blir ganska ledsen. Jag har med hjälp av övningar i kursen börjat inse vad mitt e...