Jag har sedan min krasch i väggen försökt att jobba mycket med mig själv och analysera varför jag har blivit, som jag har blivit. Jag tyckte att jag haft en schyst barndom utan konstigheter, men har nu insett att det är helt annorlunda.

Jag blev för ett tag sedan medveten om att min mor hade en stor finger med i spelet om varför jag har blivit som jag har blivit. Nu i sommar har jag umgåtts mycket med henne och studerat hennes beteende och testat det. Det jag ser är ganska tragiskt.

Hon säger aldrig rakt ut vad hon vill. Hon ger hela tiden antydningar och pikar och nedvärderande kommentarer. Några exempel: Fotografering har blivit ett av mina stora intressen och det får mig att må väldigt bra. Vi är nu i en stuga tillsammans och jag fotograferade det vackra timmret i olika vinklar. Hon säger: "Vad fotade du nu?" Jag: Det där. ( och pekade). Hon: Fnyser och säger sarkastiskt "Det där."

Jag köpte idag en ny jacka, som jag mannekängade för henne. Hennes kommentar: "Ja, du räknar väl med att gå ner i vikt, för den är ju sååå tight".

Hon antyder saker hela tiden och när jag någon gång ifrågasatt det blir det bara ännu värre. Jag förstår ju att hon hållit på så här under hela min uppväxt och för att hävda mitt värde har jag känt att jag behövt prestera bra. För duktighet har alltid belönats i min familj. Det är lite tragiskt att inse, men känns ändå viktigt för att kunna gå vidare. Det är ju hon som tryckt min självkänsla i botten. Hon har självklart inte gjort det medvetet, men det har påverkat mig oerhört negativt.

Det är också svårt att inse att min mor, som för alla andra betraktas som oerhört snäll och omtänksam och rar att hon varit så här hela tiden inom familjen. Sorgligt men sant. Nu med den här insikten, tror jag att jag kommer att få lättare att acceptera att jag blivit som jag blivit och kunna gå vidare utifrån det.