Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Den här månaden har varit ganska crazy. Det har varit saker nästan hela tiden. Det är kalas, avslutningssamtal, drop-in fika, picknickar i diverse konstilationer, avslutningsmiddag m m. Ovanpå det har bägge barnen vid olika tillfällen haft feber. Dottern och jag kör kraftig pollenallergi och är ganska deckade av det. Dottern råkade dessutom ramla ner från en klätterställning och fläkte upp båda sina armar. Var sitt stort sår.

Jag försöker dessutom genomföra kursen för bättre självkänsla. Det går sådär. Det är otroligt svårt att ta tid för sig själv. Det är  väl egentligen då det är som viktigast att göra det, men det är svårt. En uppgift var att jobba med något speciellt. Jag tänkte att just egentiden var viktig. Jag gjorde upp ett schema för en vecka, där jag varje dag skrev upp en speciell tid och aktivitet, som var avsatt till bara mig. Gissa hur det har gått? Jag är inne på dag fyra på det schemat och inte lyckats en endaste dag..... Hur svårt ska det vara?

Jag ska försöka att vara snäll mot mig själv och inte se det som ett misslyckande utan som en lärdom. Jag måste försöka att prioritera mig själv ibland inte bara ta hänsyn till alla andra.  Jag kommer nog behöva ytterligare en vecka för att kunna genomföra den här uppgiften.

Lite av syftet med KBT är att bryta och ändra ett beteendemönster. Det är inte lätt att ändra på vare sig sina tankar eller agerande. Det kräver övning. Mycket övning. Dessutom tålamod. Det gäller att försöka att vara snäll mot sig själv. Det gagnar också omgivningen om jag får tid för mig själv. Då blir jag trevligare och gladare mot dem.

Mitt råd för idag är att  "Ge dig själv tid! "

Jag har under min sjukdomstid tvingats att arbeta mycket med mig själv för att bli bättre. Jag har fått ändra många av mina beteenden och det har varit en oerhört tuff resa. Något jag fortfarande inte bearbetat är min oerhört låga självkänsla. Jag minns att jag i början av det här året satte upp några mål. Jag bestämde först att jag skulle få ta det lugnt ett tag och bara vara i vardagen, utan att hålla på att jobba med mig själv.

Jag bestämde också att jag när jag känner mig tillräckligt bra måste ta tag i min dåliga självkänsla. Jag har dragit på det, för att jag vet att det kommer att bli tufft. Det präglar så stor del av min vardag och mina beteenden. Jag har funderat på om jag ska gå i terapi eller försöka med självhjälpsprogram på nätet eller genom att läsa någon bok om det. Jag har velat länge och dragit mig för det, men idag kände jag att mitt liv inte håller längre om jag inte gör något åt det här för mig stora problemet.

Det är tufft att tycka att man själv är värdlös. Det är jobbigt att känna att man är dum i huvudet. Det är jobbigt att hela tiden känna sig arg på sig själv och misslyckad. Jag känner inte längre så stor tillfredsställelse i att prestera så himla bra i alla situationer. Jag blir bara så trött på mig själv, när jag hela tiden upprepar det beteendet att försöka vara så himla bra. Att ta på mig så mycket ansvar. Att alltid finnas till hands för alla andra, utom för mig själv.  Känner mig lite snuvad på konfekten, när jag inte längre blir tillfredsställd av andra människors lovord och komplimanger. Jag har blivit medveten om mitt problem, men kan inte göra något åt det helt själv. Jag behöver hjälp!

Idag bestämde jag mig för att prova ett självhjälpsprogram på nätet. Det är Livanda som har det. Det är inriktat på KBT. Ikväll har jag gjort de första övningarna. Det känns, som om det kommer att bli en tuff resa, men nödvändig. Jag har tänkt att ge det här åttaveckors programmet en chans. Om jag känner att det inte fungerar kommer jag söka mig till en psykoterapeut, för jag måste ta tag i det här nu.

Idag är början på resten av mitt liv. Jag vill kunna må bättre. Jag vill kunna känna mig nöjd med mig själv. Min resa börjar nu. Idag.

To be continued.

Under min ungdomstid var jag mycket religös. Jag trodde på Gud. Jag gick i kyrkan. Jag umgicks i ett kristet sällskap. Det var en härlig tid med flera andliga upplevelser.

Jag flyttade hemifrån och bytte ort. Jag började umgås med andra utanför den här lilla skyddade världen. Jag hade en fantastisk rolig tid med mycket fester och stoj och stök. Någonstans har jag väl ändå fortsatt att tro att det finns en Gud, men inte agerat något aktivt utifrån det under den tider. Ingen kyrka, ingen bibelläsning mm.

När jag fick barn kändes det självklart att det finns en Gud. Hur skulle annars dessa små underverk kunnat skapas? Jag var ändå oerhört passiv i min tro.

Sedan kom en kris i mitt liv. Jag fick ett diskbråck. Jag blev sjukskriven länge och hade fruktansvärt ont. Ingen runt omkring mig hade riktig tid att prata med mig, för alla hade fullt upp i sina egna små ekorrhjul. Mitt hjul hade stannat och jag stod nästan ensam utanför alltihopa och kunde bara maktlöst titta på. Jag sökte mig till kyrkan. Där hade jag tidigare i mitt liv funnit trygghet och upplevt ro och härlighet. Jag besökte många gudstjänster. Jag hade till och med något samtal med en präst. Det hände dock inte så mycket och jag kände inget speciellt.

Jag började få en längtan om att kunna tro igen. Jag började jobba igen efter en diskbråcksoperation och mitt ekorrhjul började rulla igen. Snabbt. Väldigt snabbt. Alldeles föör snabbt. Tills jag sedan kraschade i väggen. Återigen sökte jag mig till kyrkan. Tänkte att där kunde jag nog få hjälp och finna en tro. Jag gjorde inte det. Jag gick dit många gånger, men det hände inget. Jag längtade efter att få komma till tro igen och liksom ha full tillit till tron. Det gick inte.

Jag har en god vän, som är aktivt kristen. En underbar människa. Har börjat att träffa honom igen, efter att vi många år inte haft någon kontakt alls. Han spelar i ett kristet rockband och i helgen hade de konsert i Kungträdgården, där det sedan också var Jesusmanifestationen.

Jag fick med hela min familj in till stan. Först tittade vi på bandets uppträdande och sedan var vi med på själva gudstjänsten. Det var flera tusen människor samlade. På sådana platser blir jag ofta väldigt stressad och kan bli panisk. Det märkliga denna dag var att jag bara kände ett sådant lugn.

Under gudstjänsten kändes det som om det hände något i mitt hjärta. Jag kände en sådan värme och beröring, som jag inte trodde var möjligt. Det kändes inuti mig på ett sätt jag glömt att jag kunde känna. Jag blev så starkt berörd av upplevelsen att jag flera gånger fick torka mina tårar.

Som prestationsprinsessa är man van att vilja klara allting själv. Själv vill man hitta lösningar på allting. Jag har haft oerhört svårt att be om hjälp. Jag har till och med haft svårt att formulera en bön till Gud, där jag ber om hjälp för mig själv. Jag har kunnat göra det för andra, men inte för mig själv.

Sedan  i lördags, när detta var känns allt såå annorlunda. Jag känner mig redo. Jag känner att jag har börjat att tro igen och som jag har längtat. Jag har velat så länge, men inte kunnat göra det. Jag hoppas, önskar och ber att detta ska hålla i sig. Det känns som en sådan stor trygghet att kunna luta sig mot Gud, när det stormar. Kunna be om hjälp där och inte behöva fixa allt själv.

Det känns som om jag under hela denna veckan fått massa små tecken av Gud att det här är rätt spår. Hoppas verkligen på det.

Sköt om dig! Du är värdefull!

Kroppen är otroligt smart. När det är något som inte stämmer skickar den ut olika typer av signaler. När det gäller stress kan det vara t ex huvudvärk, yrsel, magkatarr, trötthet mm. Tidigare nonchalerade jag dessa signaler helt och hållet. Jag körde bara på. Jag struntade i att kroppen skickade ut olika signaler. De blev mer och mer kraftfulla, eftersom jag vägrade lyssna. Till slut så pass kraftiga att jag var tvungen att uppsöka läkare.

Det borde inte ta så lång tid innan man lyssnar på sin kropp. Varje människa har bara en kropp och den måste man vara rädd om. Ta hand om den och lyssna på vad den behöver. I kroppen ska vi ju leva ganska länge.

Idag känner jag mig oerhört stolt över mig själv. Maj månad är en månad, som för min del brukar vara helt fullspäckad med olika aktivieter. Det är föräldramöten, utvecklingssamtal för barnen, vårfester, grillfester, födelsedagar, barnkalas mm. Just nu är det väldigt mycket. Min kropp har signalerat trötthet ett tag, men jag min dummer har försökt att köra på ändå. Idag accelererade kroppen. Den satte igång en kraftig magsmärta, som höll i sig hela dagen. Jag fortsatte att jobba, trots att jag knappt kunde gå upprät.  När jag kom hem blev jag oerhört yr. Det var tänkt att jag skulle gått iväg på en grej ikväll, som jag egentligen tycker är rolig. Jag velade hit och dit, men yrseln tilltog och jag hade möjlighet att fatta det enda rätta beslutet. Att stanna hemma.

Nu känns det så oerhört skön att jag gjorde det valet. Jag känner mig redan lite bättre. Det är inte alltid bra att fylla kalendern med saker, även om man egentligen tycker de är roliga. Till slut blir det krav och måsten att delta på alla dessa "trevligheter" och då passerar det en gräns, då det inte blir trevligt längre.

Mitt råd till dig är att ta din kropps signaler på allvar. Den visar vad den behöver!

Sköt om Dig!

När jag var som allra sjukast var alla sinnesintrycken kraftigt förstärkta. Ljud var för mig det allra jobbigaste. Det kunde vara när t ex barnen lekte och pratade normalt, kändes det oehört högt. Det liksom skar i mina öron, kändes det som.

Jag minns vid  ett tillfälle när barnen lekte. Samtidigt skulle maken dammsuga. Jag satt i soffan och försökte vila. Plötsligt fick jag spel. Det kändes som om någon skar med en kniv i mina öron och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag höll för öronen det hårdaste jag kunde och kröp ihop i fosterställning och bara låg där. Länge. Länge.  

När någon satte på vattenkranen i köket kunde jag också flippa ur. Det lät så oerhört starkt i mina öron. Radio var inte att tänka på att lyssna på. Jag kunde inte hantera de olika ljuden, som kom därifrån. Något jag aldrig tänkt på tidigare, var att de i nästan alla affärer spelar musik. Det var helt omöjligt för mig att överhuvud taget vistas i sådana butiker. Film kunde jag titta på någon gång ibland, men om det var en "snabb" film med för mycket hopp mellan olika klipp och för hög musik gick det inte.

Om jag befann mig på ett ställe med lite sorl i bakgrunden kunde jag inte föra ett normalt samtal. Jag kunde inte urskilja vad den andre sade. Alla ljud var lika starka både rösten och bakgrundssorlet.  

Nu så här ett bra tag efteråt känns allt det där så konstigt. Jag har fortfarande så svårt att förstå att jag kunde reagera så starkt, som jag ändå gjorde. Jag kan dock fortfarande känna "rester" av de symtomen. Dock inte lika starkt. Jag märker att om jag är inne i en lite mera stressad period, så förstärks alla sinnesintrycken.

Det gäller att försöka kunna hantera det och lära sig själv att kunna minimera sinnesintrycken, genom att vara i "snälla" miljöer.

Var rädd om Dig!

    Vatten

Vatten får mig att att må bra.

Vatten får mig att bli lugn.

Vatten får mig att känna frihet.

Vatten får mig att känna möjligheter.

Vatten får mig att kunna vara här och nu.

Vatten får mig att känna fridfullhet.

Idag känner jag mig så oerhört trött på mig själv. Utåt sett tycker nog  de flesta, som inte känner mig väl, att jag verkar må oerhört bra. Jag är utåt sett en oerhört social och ganska glad typ, som skrattar ganska mycket. Jag försöker att leva efter mottot att man inte får det roligare än man gör det.

Jag har ganska mycket flow på mitt jobb nu och har fått otroligt mycket beröm av både kollegor och föräldrar. (Jag är förskollärare). Det är många som vänder sig till mig i diverse ärenden och jag tycker om det. Det känns som de har stort förtroende för mig.

Det inte många vet är att jag känner mig så oerhört trött på mig själv, för att jag är den jag är. Jag är trött på att vara jag. Jag är trött på att vara den klämkäcka glada, som alltid fixar saker om det är något som krånglar. Jag är trött på att folk tycker att jag är så himla bra och kompetent på jobbet. Jag är trött på att vara den i kompissällskapet, som initierar och ordnar saker. Jag vill inte egentligen vara så j***a duktig. Jag har tröttnat på det.

Det känns som om alla dessa stackars människorna i min omgivning har missat vem jag egentligen är. Att det bara är jag. Jag. Ingenting. Ingen speciell alls. De ser inte att det inte finns någonting där bakom. Det är bara jag.

Under lång tid av min sjukdomstid åt jag många olika tabletter. Det var en nödvändighet för att klara av tillvaron. Några av tabletterna blev jag beroende av, men lyckades till slut med hjälp av en psykoterapeut att sluta. Idag äter jag inga mediciner över huvudtaget. När jag slutade med de sista tabletterna märkte jag att jag fick tillbaka mina tankar. Jag kunde tänka ordentligt igen. Jag kunde komma ihåg saker bättre.

Tabletterna lindade in mig i en liten skyddsbubbla, som jag behövde få vara i under speciell tid av sjukdomen. Den bubblan var ganska behaglig emellanåt. Jag levde, men slapp ändå liksom på egen hand behöva hantera alla intryck och tankar som man dagligen utsätts för. Jag saknar det ibland. Att bara kunna ta en tablett och så blir allt bättre och lättare.

Psykoterapeuten sa det att nästa steg blir att lämna in de överblivna läkemedeln till apoteket. Jag vet att jag borde ha gjort det för länge sedan, men det känns som en liten snuttefilt i medicinskåpet. Den finns där, som en liten säkerhet fall i fall. Det känns som en stor trygghet för mig, men ändå inte.

Två gånger sedan jag slutade med tabletterna har jag varit oerhört nära att ta en i alla fall. En sådan dag var idag. Jag har motstått frestelsen, men det skulle vara så skönt att känna det lugnet. Slippa kunna fullfölja alla tankebanor, som dyker upp. Bli inlindad i bomull om bara för en liten stund i alla fall.

Acceptans är ett nyckelord fick jag lära mig på en stresshanteringskurs. Att acceptera alla tankarna man har utan att värdera dem. Det är svårt. Det är nyttigt. Det kräver övning. Det kräver tålamod.

Jag ska försöka. Jag har kommit långt. Jag har jobbat hårt med mig själv och mitt eget beteende. Det tar tid. Lång tid. Jag ska försöka. Jag vill klara det!