Just nu är det en väldigt intensiv period. Det har varit en ganska slitsam period på jobbet med otroligt mycket att göra. Maken har också haft mycket på jobbet och oftast arbetat extra långa dagar. Det har varit påsk- och valborgsfirande. Barnen har haft diverse saker, som det krävts närvaro och engagemang av mig i. Ovanpå det kör jag en ganska kraftig pollenallergi, som bland annat innebär extra trötthet och irritabilitet.

Jag har gått och lagt mig alldeles för sent på kvällarna och därmed sovit alldeles för lite. Jag har bälgat i mig kaffe, för att orka dagarna. Jag har kört på i full fart, som en robot. Det är i sådana här lägen jag har så oerhört lätt för att falla tillbaka, vilket jag också gjort denna gång. Jag har insett det nu. Det är så lätt att prioritera bort sig själv i ett sådant läge.

Det är egentligen då, som man borde prioritera sig själv högst. Vara extra snäll mot sig själv. Ge sig själv tid att landa. Ge sig själv tid att bara ta det lugnt. Ge sig själv tillräckligt med sömn. Säga nej till en del måsten och krav, som kanske trots allt inte är helt nödvändiga.

Att be om hjälp är också viktigt. Tidigare hade jag oerhört svårt för att be om hjälp. Duktig prestationsprinsessa, som jag vill vara. Nu har jag blivit bättre på att be och hjälp och ta emot hjälp om den erbjuds, även om jag skulle kunna göra det ännu mera. Det tar tid att lära om.

Idag bad jag i alla fall maken komma hem lite tidigare. Han tog med barnen ut en stund. Jag hade en stund helt för mig själv. Det var längesedan. Jag lade mig ner på soffan. Tänkte bara ligga där en liten stund och landa lite. Jag råkade somna och vaknade inte förrän 1,5 timme senare, när familjemedlemmarna kom in igen. Det var då jag insåg hur trött jag är och har varit en tid.

Nu ska jag försöka att vara lite snällare mot mig själv och ge mig själv tid att vila. Jag ska försöka göra något för min egen skull. Det är viktigt.

Gör det Du också! Ta hand om Dig själv och gör något för Din egen skull!

Att det ska vara så svårt.

Att det ska vara så svårt att leva.

Att det ska vara så svårt att vara nöjd med sig själv.

Att det ska vara så svårt att acceptera vem man är.

Att det ska vara så svårt att vara snäll mot sig själv.

Att det ska vara så svårt att tycka att man själv är värdefull.

Att det ska vara så svårt att tycka att man själv räcker till.

Att det ska vara så svårt att känna att man presterat tillräckligt bra.

Att det ska vara så svårt att ställa rimliga krav på sig själv.

Att det ska vara så svårt att inte döma sig själv så hårt.

Att vara rädd är en del av livet. Ändå känns det lika obehagligt varje gång. Denna helgen har jag varit oerhört trött. Trötthet förknippar jag så oerhört mycket med min sjukdomstid, när jag var som allra sjukast. Jag är så oerhört rädd, för att bli så sjuk igen. Jag vill inte det.

Jag hatar känslan i kroppen, när den bara känns helt blytung och det inte finns någon ork eller kraft kvar. Då känner jag mig så maktlös.  Jag skrev en dikt, när jag var som allra sjukast:

Här satt jag många timmar när jag var sjukskriven och försökte att finna lugnet.

Då jag fått frågan  om historiken kring självaste väggkraschen kommer jag här att berätta lite hur det var då för ca 2,5 år sedan:

Det började med att jag var yr ganska många gånger under långa stunder varje dag. När jag gått med det ett bra tag, bestämde jag mig för att gå till läkaren. Det var oerhört obehagligt att vara yr. Husläkaren tog en massa prover, men misstänkte att det kunde vara stress. Det hävdade jag bestämt att jag inte trodde, envis som jag är. Han hänvisade mig till företagshälsovården, där jag skulle kunna få hjälp med stressen.

Jag tog kontakt med dem och fick träffa en läkare där. När besöket i princip var klart undrade hon om det var något annat än yrseln. Jag berättade att jag ständigt var så oerhört trött. Jag kände mig urlakad, mest hela tiden. Hon frågade då hur jag sov och då insåg jag att det gjorde jag i princip inte alls. Jag hade kraftiga insomningsproblem. Det kunde ta 2-3 timmar för mig att somna från att jag lagt mig i sängen. Sedan vaknade jag flera gånger varje natt samt att jag vaknade vid kl 4.30 och efter det sov jag inget mera. Det hade jag inte insett sambandet mellan tröttheten och min icke sömn. Jag var helt highspeedad.

Jag blev mot min vilja halvtidssjukskriven med diagnosen utmattningsyndrom. På den halvtiden på jobbet gjorde jag i princip sedan lika mycket, som jag tidigare gjort på heltid fast dubbelt så fort.  Jag blev sämre och sämre. På morgonen när jag vaknade var jag lika trött, som om det hade varit kväll och jag skulle gå och lägga mig. Jag kände ingen skillnad. Kroppen var helt färdig, men jag körde på ändå. Jag var som ett levande vrak.

En dag konfronterade mig en av mina kollegor. Hon undrade vad jag egentligen gjorde på jobbet. Hon berättade hur sliten jag såg ut. Jag kände efter och kraften i kroppen tog HEEELT slut. Det fanns ingenting kvar. Jag skulle åka hem för dagen, men orkade inte ta mig hem. Jag fick lägga mig ner på jobbet och vila, för att samla kraft att gå 5 minuter till ett färdmedel, som kunde ta mig hem. När jag kom hem mailade jag läkaren, som nästan omedelbart ringde upp mig. Jag blev heltidssjukskriven.

Jag började känna efter och det fanns ingenting kvar i min kropp. Den var helt sluttömd på alla krafter. Det fanns ingenting kvar. Jag tror jag låg i soffan och sängen i nästan två veckor innan jag överhuvudtaget hade kraft att ta mig utanför ytterdörren.

Jag har tidigare i mitt liv tyckt att jag varit trött, men det där var ingenting. Den här tröttheten gick inte att jämföra med någonting annat. Kroppen var verkligen helt tömd på alla reserver, som någonsin funnits.  Det fanns ingenting kvar. Ingenting.

Fortsättning följer….

Denna påskhelgen har verkligen tagit på mina krafter. Maken har varit tvungen att jobba i princip hela tiden och jag har haft båda barnen själv. Det borde egentligen fungera bra, men jag har sådan prestationsångest och vill göra så mycket. Vi har varit ute nästan hela tiden. Det har varit picknick här och picknick där. Det har varit utflykter här och utflykter där och fixande av påskmat. Jag har varit megasocial med grannar och vänner.  Jag har kört full fart hela tiden och glömt att ta tid för mig själv och landa. De få stunder vi varit inomhus har jag fejat i hemmet med tvätt och disk mm.  Jag är ju så himla duktig, så det är väl inga problem att fixa det. Eller?

Det är nu ikväll, när jag satte mig i soffan, som jag kände hur high speedad min hjärna är. Jag känner mig helt slut i hela kroppen och gråten ligger i halsgropen. Krafterna känns som om de tagit slut helt. Tålamodet existerar inte. Hjärnan bara snurrar och snurrar.

Jag blir så trött på mig själv att jag aldrig lär mig. Jag måste försöka vara nöjd med att inte göra något speciellt. Jag måste försöka kunna säga nej till saker. Jag måste försöka sluta att initera saker och vara så himla klämkäck. Jag måste försöka prioritera mig själv. Att det ska vara så oerhört svårt. Just nu känner jag mig mest arg på mig själv. Jag förstår inte hur jag ska orka med en arbetsvecka ovanpå det här. Suck!

Jag hade turen att ganska tidigt under min sjukdomsperiod genom företagshälsovården(Previa) få gå en stresshanteringskurs med KBT-inriktning. Det var en oerhört bra kurs, men väldigt väldigt jobbig också. Det handlade om att analysera stressbeteenden hos sig själv och sedan åtgärda dem. Det var mycket läxor i form av övningar att göra hemma mellan kurserna. De var de allra tuffaste.

Sättet jag varit på och agerat i olika situationer under hela mitt liv var  egentligen varningsklockor. Ingenting jag tidigare hade gjort, var egentligen bra för mig. Jag hade förhållit mig till saker och ting på ett sätt, som inte var bra för mig själv. Jag hade tänkt på att andra ska ha det bra runt omkring mig, men glömt bort mig själv på vägen. Det kändes som om någon skar av benen på mig. Jag förlorade fotfästet helt och bara föll. Grunden jag tidigare trott att jag stod på bara ramnade under mig. Det var jobbigt. Oerhört jobbigt.

 Jag har t ex alltid varit en tävlingsmänniska. Jag har varit medveten om det och skojat lite om det, men aldrig sett det som ett riskbeteende. Enbart att vara tävlingsmänniska behöver inte innebära en risk, men i samband med alla de andra egenskaperna jag besitter blir det det. Jag hade något som inom psykologin kallas ett typ A-beteende. Det är den gruppen, som löper den allra största risken att gå in i väggen.

Jag har alltid promenerat oerhört snabbt, vart jag än ska någonstans oavsett om jag egentligen har bråttom eller inte.  En övning under stresshanteringskursen var att lära mig gå långsamt. Det kanske låter enkelt, men jag kan meddela att för mig var det väldigt svårt. Jag minns ett av mina första övingstillfällen. Jag försökte verkligen att gå sakta, men varje fotsteg kändes som en eeeeevighet för mig. Det kändes som om jag aldrig skulle komma fram. Från att jag satte ner hälen i marken tills att hela foten nuddade marken var lång. För att inte tala om när det var dags att lyfta nästa fot, för nästa steg.

Det var en övning, som jag misslyckades med många många gånger och jag hatar att inte kunna saker. Jag övade och övade och övade.

 Idag går jag alltid långsamt och har inte det minsta ont av det, snarare gagnar det mig själv och min hälsa. Jag hinner se var jag går. Jag isåg att mina barn gagnas mer av en mamma, som gått saktare och kommer fem minuter senare och hämtar dem, än en mamma som stressat som en tok för att komma fram snabbt.

Idag tycker jag det känns jobbigt om jag någon gång tvingas gå snabbt, om jag t ex går tillsammans  med en person som är stressad. Nu är jag van att gå långsamt och jag njuter oftast när jag går.

Detta var en av de många övningar jag fick göra under kursen. Jag kommer säkerligen återkomma till flera.

Var rädd om Dig!

Min självkänsla är ganska låg och jag skulle vilja bygga upp den, men det är verkligen inte lätt. Jag vet inte om jag är tillräckligt modig för att ta tag i och analysera vad det verkligen beror på just nu.

Jag mår oerhört mycket bättre, när jag känner mig bekräftad och sedd. Det känns så mycket bättre, när någon säger att jag gjort något bra.  Då känner jag mig mera värdefull. Jag vet att det inte borde vara så egentligen, men det är så.

Just nu funderar jag på om jag ska byta jobb eller inte. Jag har en utbildning, som verkligen efterfrågas nu och stor erfarenhet. Jag sökte två jobb, blev kallad till två intervjuer och fick två jobb. Det får mig att må så himla bra. Att någon verkar gilla just mig. Att någon kan kämpa och verkligen försöka övertala mig, just mig,  att börja jobba hos dem. Det får mig att känna mig så oerhört speciell. Det känns som jag är värd mycket mera då.

Jag vet inte egentligen om jag vill byta jobb, men nu vet jag i alla fall att möjligheten lätt finns. Det roliga är också på min nuvarande arbetsplats att min närmaste kollega verkligen försöker att övertala mig att stanna kvar där. Det får också mig att må bra. Att det är så många, som efterfrågar just mig. Det är ju bara JAG. Jag, som oftast känner mig mest bara dum och inte värd någonting. Jag som tycker att jag oftast bara säger massa knäppa och dumma saker. Jag som inte kan någonting. Att det kan finnas så många människor, som kämpar för att få mig  att jobba med dem.

Suck... Jag har verkligen lovat mig själv att ta tag i min självkänsla, för jag vet att det är fel att känna och tänka så här. Jag borde tycka att jag är värd något, utan att få det bekräftat av andra. Jag borde känna att jag är värd något, utan att prestera.

För ett tag sedan gick jag i terapi och fick där ett bra boktips. "When perfect isn´t good enough". Det är en bra självhjälpsbok. Jag började att jobba med övningar i den under tiden jag gick i terapi, men har inte jobbat vidare sedan jag slutat i terapin. Jag vet att det finns mycket, som bottnar i min barndom till att min självkänsla är så dålig. Jag känner dock inte att jag är stark nog för att orka analysera det just nu.