När jag var som allra sjukast hade jag kraftiga koncentrationsproblem. Jag kunde t ex inte koncentrera mig på ett samtal, som var för långt. Hjärnan brukade stänga av och till slut bara höra att den mitt emot pratade och se att den rörde på munnen, men inte kunna urskilja vad som kom ut för ord ur munnen.

Jag förstod på många i min omgivning att de fick återberätta saker, som jag inte hade en aning om att de tidigare sagt.

Om jag skulle koncentrera mig på en specifik uppgift, så behövde jag total tystnad omkring mig. Det var inte helt lätt att få med två småbarn. Jag minns ett tillfälle, som jag forfarande mår dåligt av, när jag tänker på det. Det var juletid och vi skulle klä granen hemma. Det krävdes stor kraft att göra det tillsammans med två ivriga barn, eftersom jag var väldigt sjuk. Finalen var att jag skulle sätta upp stjärnan på toppen av granen. Barnen var excalterade över det här och tjoade och tjimmade för fullt av förtjusning. Precis som sig bör.  Jag klättrade upp på en stol, med stjärnan i handen och försökte få dit den, men det krånglade lite. Det krävdes en sådan kraft och koncentration för mig för att kunna utföra denna lilla handling. Det var helt omöjligt för mig att kunna koncentrera mig på den för mig då oerhört svåra uppgiften och jag behövde total tystnad. Därför skriker jag åt barnen att de måste vara tysta, så att mamma kan koncentrera sig på att sätta upp stjärnan.

Jag blir fortfarande ledsen över händelsen, när jag tänker på det.  Jag hade vid flera tillfällen förklarat för mina barn att jag hade en sjukdom, som ibland gjorde att jag blev arg. Min dotter (då 5år) konstaterade att det var en väldigt dum sjukdom och undrade om den inte kunde ta slut någon gång.

Jag tyckte ändå det var viktigt att för dem att poängtera att det inte var deras fel att jag lätt blev så arg, utan att det var den dumma sjukdomen.

Det har gått 2,5 år sedan den händelsen, men kan fortfarande idag ha koncentrationsproblem. Idag uppstod en sådan incident, när jag skulle såga till några plattor. Inte på samma akuta sätt, som tidigare, men jag känner hur ilskan och svårigheten att kunna koncentrera sig på uppgiften escalerar. Jag väljer i vissa situationer då att gå där ifrån eller på ett vänligt sätt be om lite tystnad. Jag hanterar situationerna bättre, men behöver träna mera.

Det är  frustrerande med dessa sviter av sjukdomen, men de kanske alltid kommer att hänga kvar. Jag tror att det är nog bara att försöka att acceptera det och försöka att hantera det på bästa sätt.

Var rädd om Dig själv! Det finns bara en av Dig!

Att träna är a och o för att får ur stress ur kroppen, har jag fått lära mig. Jag har ofta genom min sjukdomstid fått frågan av både läkare och psykoterapeuter, om jag tränar.

Jag är en periodare på det. Vissa perioder tränar jag mycket och andra inte alls. Jag kommer aldrig till det skedet att jag känner att jag måste gå till gymmet för att jag vill. Jag har börjat att göra det för att jag vet att jag måste.

Det är alldeles för lätt att hamna i ett dåligt ekorrhjul, som jag gjorde. Jag var oerhört trött, när jag kom hem från jobbet och orkade inte gå och träna. Innan jag gick in i väggen helt blev jag succesivt tröttare och tröttare. Hade jag i det tidiga skedet struntat i tröttheten och gått till gymmet ändå, kanske jag hade sluppit gå igenom det här. Nu blev det inte så.

Nu har jag många gånger, trots att jag varit trött efter jobbet, gått och tränat ändå. Tro det eller ej, men jag har blivit piggare av det. Kroppen frigör endorfiner vid träning, som är helt fantastiskt! Det är så härligt att vara hög på dessa endorfiner.

Denna kväll orkade jag inte gå till gymmet, men jag satte mig och träningscyklade hemma 30 minuter. Sedan fick jag veta att en granne sökt mig, medans jag cyklade. Hon ville ha promenadsällskap. När jag ringde upp henne hade hon hunnit en bit. Jag valde då att springa ikapp henne (några kilometer) och sedan promenera med henne. Nu mår jag så otroligt bra. Jag känner mig så hel. Det är en sådan otroligt skön känsla.

Sedan är det viktigt att vara snäll mot sig själv och inte ha för höga krav, vad gäller träningen, utan sunda.

Dagens tips; Ta hand om din kropp och träna bort lite stress, som annars lagras i den.

Att kunna sova har för mig tidigare varit en självklarhet. Jag har dessutom tidigare, när folk snackat om att de inte kan sova, tänkt att det gör de säkert, fast de inte märker det. Nu vet jag bättre. Att inte kunna sova är verkligen ett problem.

Jag hade under en ganska lång period stora problem med sömnen. Första problemet var att jag inte kunde somna. Det kunde ta flera timmar från att jag lade mig i sängen tills att jag somnade. När jag väl sedan somnat vaknade jag flera gånger under natten. Sedan efter ungefär kl 4.00, som jag sällan något alls.

Fartblind, som jag var, av all min aktivitet kunde jag inte se något samband mellan att jag var så trött och att jag inte sov. Tänkte egentligen inte ens på att jag inte sov, utan bara på att jag var så oerhört trött hela tiden. Det var vid första besöket på företagshälsovården, som läkaren frågade i förbifarten om det var något annat, som jag berättade att jag var så oerhört trött. Hon frågade hur jag sov. Då började jag att fundera över hur jag sov och det var ju nästan obefintligt 3-4 timmar  per natt. Högst. Ackumulerad sömnbrist, stod det i läkarintyget.Jag fick läsa den meningen många gånger och kunde då se sambandet mellan min trötthet och icke sömn .

Läkaren skrev ut sömntabletter, som jag var oerhört skeptisk mot, men hon intygade att det för tillfället var en nödvändighet, för jag behövde verkligen få sova. Det hade hon helt rätt i.

Under väldigt lång tid försökte jag få ordning på min sömn utan medicin, men det gick inte. Jag åt diverse olika sömntabletter under nästan två års tid. Jag försökte att sluta med dem, men det gick inte. Det var sådan lång nedtrappning på dem  och stora utsättningssymtom och jag hade inte tålamod att vänta. Det blev en ond cirkel. Dessutom sov jag inte speciellt bra med tabletterna heller längre.

Till slut fick jag med hjälp av en psykoterapeut hjälp att ta mig ur tablettberoendet, jag hamnat i. Det visade sig att jag vaknade på nätterna av abstinensbesvär. Kroppen ville ha en ny tablett. Trots alla råd på bipacksedlar och dylikt fick jag rådet att sluta tvärt och ta två riktigt tuffa veckor och sedan borde det vara över, istället för långsam nedtrappning. Tävlingsmänniska, som jag är, antog jag utmaningen och lyckades! Det var två grymt tuffa veckor, när jag sov ännu sämre och var helt väck på dagarna, men jag löpte linan ut. När dessa veckor var över började jag kunna sova ordentligt igen. Det var helt otroligt. Heeeelt fantastiskt! En sådan otroligt befrielse!

Nu har jag varit fri från sömntabletter i drygt ett halvår och sover oftast hur bra som helst. Jag är förundrad över hur enkelt jag har att kunna somna. Jag har tidigare behövt göra massa saker för att kunna somna t ex lyssna på avslappningsskiva, spikmatta, mm.

Jag känner mig så oerhört tacksam över att jag kan sova idag! Det gör mig glad.

Mitt tips till Dig är att vårda din sömn. Den är inte självklar!  

Jag har börjat inse vikten av att  regelbundet göra något för mig. Bara för mig. Att göra något som gör mig glad och får mig att må bra. Det är viktigt att ge sig själv tid. Tid att vara. Tid att landa. Tid att må bra. Tid att ladda batterier.  När man har småbarn är det verkligen lätt att glömma bort sig själv och sätta sig själv i sista hand. I längden fungerar inte det, har jag insett. Det är viktigt att ta hand om sig själv.

Jag har hittat en hobby, som är min lilla fristad. Jag har börjat att fotografera. Jag gör det utan krav på att prestera bra. Jag gör det inte för att jag  måste.  Jag gör det för att jag vill. Jag gör det, när jag känner för det. Jag gör det för att må bra.  Det känns så himla befriande att ha hittat en sak i min vardag, som jag betraktar som helt kravlös. Det är en oerhört skön och mycket ovan känsla för mig. Jag har annars oerhört höga krav på mig själv att alltid prestera bra i alla situationer.

Jag går, när jag känner för det ut på "fotopromenader". Med kameran runt halsen ser jag närmiljön på ett helt annat sätt. Jag försöker hitta det vackra, det udda, den roliga vinkeln mm. Jag är verkligen här och nu. Jag mår så otroligt bra då. Det är något, som jag gör bara för mig. Bara för att jag ska må bra. Jag är värd det.

Ta hand om Dig själv och gör något för Din egen skull!

Jag har genom den hårda skolan fått lära mig att jag måste lyssna på min kropps signaler och ta dem på allvar. Arbetsveckorna tar på krafterna och jag behöver stor del av helgen till att vila upp mig på.

I förmiddags gick sonen och jag till en större matbutik och storhandlade. Handla är ganska påfrestande för mig, men idag gick det bra i butiken i alla fall. När jag kom hem var jag i alla fall helt slut och då menar jag HELT slut. Det fanns inga krafter kvar till någonting, så det var bara att lägga sig och vila. Det är så svårt att acceptera att jag ibland orkar så lite.

Resten av dagen har jag tillbringat i soffan slumrandes. Jag blir väldigt arg på mig själv att det går så mycket tid till att vila, men det verkar som om jag just nu inte har något val. Det är så mycket saker jag vill och borde göra, men krafterna finns inte.

Ikväll har vi sedan länge bjudit hem middagsgäster. Känner inte alls för det nu. Vet att jag kommer bli ännu tröttare efteråt, samtidigt är det roligt och trevligt att träffa dem.

Önskar att det fanns tålamod att köpa någonstans. Igår kväll gick jag och lade mig alldeles för sent och gick idag upp alldeles för tidigt. ¨Konsekvensen av det blev att tröttheten tog över i eftermiddag och tålamodet tog slut. 

Jag vet hur viktig sömnen är, men har svårt att ändå komma i säng på kvällen. Den stunden när barnen somnat och det är alldeles lugnt hemma är så otroligt skön och jag vill nyttja den till max. Ikväll måste jag verkligen försöka att lägga mig tidigt för jag ska börja jobba redan kl 6.45 imorgon.

Jag har insett att jag har en oerhört låg självkänsla. Jag har under hela mitt liv upplevt att jag måste prestera något för att vara värt något. Detta sätter oerhört höga krav på mig själv att prestera väldigt bra. Det har varit och är fortfarande oerhört viktigt för mig vad olika personer tycker om mig och jag mäter mitt värde i min prestation. Jag har blivit vad man kallar prestationsprinsessa och hamnat i duktighetsfällan.

Det är en ond cirkel, som jag måste försöka ta mig ur, men det är svårt. Oerhört svårt. Jag försöker intala mig själv att jag är bra utan att göra bra. Det är så ovant att tänka så. Det känns inte som det är så, men jag vet att det borde kanske vara där. Jag är inte där än.

To be continued.

Denna dagen har varit en väldigt intensiv dag på jobbet. Jag kämpar med att göra lagom mycket, så att jag har tillräckligt med kraft och energi att det ska räcka hela dagen ut. Ibland tar liksom kraften slut mitt på dagen och jag har ingen ork kvar, fastän det är många timmar kvar.

Jag har väldigt svårt att hushålla med min energi, eftersom jag har väldigt höga krav på mig själv och under alldeles för många år har presterat max i alla situationer. Det är inte lätt att sänka kraven på sig själv.

Jag är dessutom en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och tävlar i de flesta situationer. Jag har verkligen försökt att tagga ner på det, men det är svårt. Så oerhört svårt.