Under lång tid av min sjukdomstid åt jag många olika tabletter. Det var en nödvändighet för att klara av tillvaron. Några av tabletterna blev jag beroende av, men lyckades till slut med hjälp av en psykoterapeut att sluta. Idag äter jag inga mediciner över huvudtaget. När jag slutade med de sista tabletterna märkte jag att jag fick tillbaka mina tankar. Jag kunde tänka ordentligt igen. Jag kunde komma ihåg saker bättre.

Tabletterna lindade in mig i en liten skyddsbubbla, som jag behövde få vara i under speciell tid av sjukdomen. Den bubblan var ganska behaglig emellanåt. Jag levde, men slapp ändå liksom på egen hand behöva hantera alla intryck och tankar som man dagligen utsätts för. Jag saknar det ibland. Att bara kunna ta en tablett och så blir allt bättre och lättare.

Psykoterapeuten sa det att nästa steg blir att lämna in de överblivna läkemedeln till apoteket. Jag vet att jag borde ha gjort det för länge sedan, men det känns som en liten snuttefilt i medicinskåpet. Den finns där, som en liten säkerhet fall i fall. Det känns som en stor trygghet för mig, men ändå inte.

Två gånger sedan jag slutade med tabletterna har jag varit oerhört nära att ta en i alla fall. En sådan dag var idag. Jag har motstått frestelsen, men det skulle vara så skönt att känna det lugnet. Slippa kunna fullfölja alla tankebanor, som dyker upp. Bli inlindad i bomull om bara för en liten stund i alla fall.

Acceptans är ett nyckelord fick jag lära mig på en stresshanteringskurs. Att acceptera alla tankarna man har utan att värdera dem. Det är svårt. Det är nyttigt. Det kräver övning. Det kräver tålamod.

Jag ska försöka. Jag har kommit långt. Jag har jobbat hårt med mig själv och mitt eget beteende. Det tar tid. Lång tid. Jag ska försöka. Jag vill klara det!