Idag känner jag mig så oerhört trött på mig själv. Utåt sett tycker nog  de flesta, som inte känner mig väl, att jag verkar må oerhört bra. Jag är utåt sett en oerhört social och ganska glad typ, som skrattar ganska mycket. Jag försöker att leva efter mottot att man inte får det roligare än man gör det.

Jag har ganska mycket flow på mitt jobb nu och har fått otroligt mycket beröm av både kollegor och föräldrar. (Jag är förskollärare). Det är många som vänder sig till mig i diverse ärenden och jag tycker om det. Det känns som de har stort förtroende för mig.

Det inte många vet är att jag känner mig så oerhört trött på mig själv, för att jag är den jag är. Jag är trött på att vara jag. Jag är trött på att vara den klämkäcka glada, som alltid fixar saker om det är något som krånglar. Jag är trött på att folk tycker att jag är så himla bra och kompetent på jobbet. Jag är trött på att vara den i kompissällskapet, som initierar och ordnar saker. Jag vill inte egentligen vara så j***a duktig. Jag har tröttnat på det.

Det känns som om alla dessa stackars människorna i min omgivning har missat vem jag egentligen är. Att det bara är jag. Jag. Ingenting. Ingen speciell alls. De ser inte att det inte finns någonting där bakom. Det är bara jag.