Under min ungdomstid var jag mycket religös. Jag trodde på Gud. Jag gick i kyrkan. Jag umgicks i ett kristet sällskap. Det var en härlig tid med flera andliga upplevelser.

Jag flyttade hemifrån och bytte ort. Jag började umgås med andra utanför den här lilla skyddade världen. Jag hade en fantastisk rolig tid med mycket fester och stoj och stök. Någonstans har jag väl ändå fortsatt att tro att det finns en Gud, men inte agerat något aktivt utifrån det under den tider. Ingen kyrka, ingen bibelläsning mm.

När jag fick barn kändes det självklart att det finns en Gud. Hur skulle annars dessa små underverk kunnat skapas? Jag var ändå oerhört passiv i min tro.

Sedan kom en kris i mitt liv. Jag fick ett diskbråck. Jag blev sjukskriven länge och hade fruktansvärt ont. Ingen runt omkring mig hade riktig tid att prata med mig, för alla hade fullt upp i sina egna små ekorrhjul. Mitt hjul hade stannat och jag stod nästan ensam utanför alltihopa och kunde bara maktlöst titta på. Jag sökte mig till kyrkan. Där hade jag tidigare i mitt liv funnit trygghet och upplevt ro och härlighet. Jag besökte många gudstjänster. Jag hade till och med något samtal med en präst. Det hände dock inte så mycket och jag kände inget speciellt.

Jag började få en längtan om att kunna tro igen. Jag började jobba igen efter en diskbråcksoperation och mitt ekorrhjul började rulla igen. Snabbt. Väldigt snabbt. Alldeles föör snabbt. Tills jag sedan kraschade i väggen. Återigen sökte jag mig till kyrkan. Tänkte att där kunde jag nog få hjälp och finna en tro. Jag gjorde inte det. Jag gick dit många gånger, men det hände inget. Jag längtade efter att få komma till tro igen och liksom ha full tillit till tron. Det gick inte.

Jag har en god vän, som är aktivt kristen. En underbar människa. Har börjat att träffa honom igen, efter att vi många år inte haft någon kontakt alls. Han spelar i ett kristet rockband och i helgen hade de konsert i Kungträdgården, där det sedan också var Jesusmanifestationen.

Jag fick med hela min familj in till stan. Först tittade vi på bandets uppträdande och sedan var vi med på själva gudstjänsten. Det var flera tusen människor samlade. På sådana platser blir jag ofta väldigt stressad och kan bli panisk. Det märkliga denna dag var att jag bara kände ett sådant lugn.

Under gudstjänsten kändes det som om det hände något i mitt hjärta. Jag kände en sådan värme och beröring, som jag inte trodde var möjligt. Det kändes inuti mig på ett sätt jag glömt att jag kunde känna. Jag blev så starkt berörd av upplevelsen att jag flera gånger fick torka mina tårar.

Som prestationsprinsessa är man van att vilja klara allting själv. Själv vill man hitta lösningar på allting. Jag har haft oerhört svårt att be om hjälp. Jag har till och med haft svårt att formulera en bön till Gud, där jag ber om hjälp för mig själv. Jag har kunnat göra det för andra, men inte för mig själv.

Sedan  i lördags, när detta var känns allt såå annorlunda. Jag känner mig redo. Jag känner att jag har börjat att tro igen och som jag har längtat. Jag har velat så länge, men inte kunnat göra det. Jag hoppas, önskar och ber att detta ska hålla i sig. Det känns som en sådan stor trygghet att kunna luta sig mot Gud, när det stormar. Kunna be om hjälp där och inte behöva fixa allt själv.

Det känns som om jag under hela denna veckan fått massa små tecken av Gud att det här är rätt spår. Hoppas verkligen på det.

Sköt om dig! Du är värdefull!