Att det ska vara så svårt.

Att det ska vara så svårt att leva.

Att det ska vara så svårt att vara nöjd med sig själv.

Att det ska vara så svårt att acceptera vem man är.

Att det ska vara så svårt att vara snäll mot sig själv.

Att det ska vara så svårt att tycka att man själv är värdefull.

Att det ska vara så svårt att tycka att man själv räcker till.

Att det ska vara så svårt att känna att man presterat tillräckligt bra.

Att det ska vara så svårt att ställa rimliga krav på sig själv.

Att det ska vara så svårt att inte döma sig själv så hårt.

Att vara rädd är en del av livet. Ändå känns det lika obehagligt varje gång. Denna helgen har jag varit oerhört trött. Trötthet förknippar jag så oerhört mycket med min sjukdomstid, när jag var som allra sjukast. Jag är så oerhört rädd, för att bli så sjuk igen. Jag vill inte det.

Jag hatar känslan i kroppen, när den bara känns helt blytung och det inte finns någon ork eller kraft kvar. Då känner jag mig så maktlös.  Jag skrev en dikt, när jag var som allra sjukast: